Medveten samvaro
Det här med mindfulness, eller medveten närvaro som det heter på svenska, jag vet inte vad jag ska tro om det. På något vis känns det som om det blivit ett lika urvattnat begrepp som coaching. Floskelvarningen ljuder över hela bygden.
Under psykologprogrammet lärde vi oss mycket om mindfulness och på mitt första jobb förespråkade man metoden. Jag kände mig hela tiden som en bluff när jag lärde ut den eftersom jag aldrig fått det att fungera själv.
En dag när jag skulle ta emot en patient som blivit behandlad av en kollega och förts över på mig tog det definitivt slut mellan mindfulness och mig. Patienten hade grava psykosociala problem i kombination med traumatisering. Vissa av problemen var akuta och krävde anmälan till sociala myndigheter. Jag frågade vad patienten och min kollega jobbat med. Svar: Jo, vi har ju mest fokuserat på mindfulness mot min ångest. En persons liv rasar samman i våld och övergrepp. Lösning: Mindfulness. Skulle inte tro det.
Och mer och mer ser jag hur mindfulness liksom blir en metod för att fly bort från verkliga och reella problem som kräver förändring. Att inte trivas i äktenskapet, på jobbet, med sin kropp. Att ha någon sort flytande ångest därför att saker och ting inte känns som de ska. Det tomma livet som vi försöker fylla med ny inredning, kolhydratsfattig kost, resor eller, i värsta fall en hemlig affär (det finns ju websidor för det också). Är lösningen på det verkligen att sätta sig i en stol fem minuter om dagen och beskriva för sig själv hur det känns när man tuggar på ett russin?
Det som jag tror egentligen har gått förlorat är helt vanlig medmänsklighet och social samvaro. Det och andligheten. Vi får inte längre tro för det går inte att bevisa att Gud finns. Men ett russin i munnen, det går att bevisa.
Under psykologprogrammet lärde vi oss mycket om mindfulness och på mitt första jobb förespråkade man metoden. Jag kände mig hela tiden som en bluff när jag lärde ut den eftersom jag aldrig fått det att fungera själv.
En dag när jag skulle ta emot en patient som blivit behandlad av en kollega och förts över på mig tog det definitivt slut mellan mindfulness och mig. Patienten hade grava psykosociala problem i kombination med traumatisering. Vissa av problemen var akuta och krävde anmälan till sociala myndigheter. Jag frågade vad patienten och min kollega jobbat med. Svar: Jo, vi har ju mest fokuserat på mindfulness mot min ångest. En persons liv rasar samman i våld och övergrepp. Lösning: Mindfulness. Skulle inte tro det.
Och mer och mer ser jag hur mindfulness liksom blir en metod för att fly bort från verkliga och reella problem som kräver förändring. Att inte trivas i äktenskapet, på jobbet, med sin kropp. Att ha någon sort flytande ångest därför att saker och ting inte känns som de ska. Det tomma livet som vi försöker fylla med ny inredning, kolhydratsfattig kost, resor eller, i värsta fall en hemlig affär (det finns ju websidor för det också). Är lösningen på det verkligen att sätta sig i en stol fem minuter om dagen och beskriva för sig själv hur det känns när man tuggar på ett russin?
Det som jag tror egentligen har gått förlorat är helt vanlig medmänsklighet och social samvaro. Det och andligheten. Vi får inte längre tro för det går inte att bevisa att Gud finns. Men ett russin i munnen, det går att bevisa.
I länder där den sociala samvaron är mindre kravfylld och mer självklar, där finns inte mindfulness. Om jag berättade för min katalanska svärfamilj om att man i Sverige rekommenderar att man ska sitta och stillsamt beskriva för sig själv hur fötterna känns mot golvet fem minuter om dagen, då skulle de antagligen skratta så att de grät. Jag tror att vi behöver vara mindre ensamma och mer ärliga. Den bästa behandlingen jag har gett har varit att berätta för mina patienter att alla har ångest.
”DU också?”
”Jag också. Ofta.”
Efter det kunde vi sätta igång.
Och jag tänker att inga russin i världen kan ersätta mänsklig värme och tilltro till en högre gudomlighet.
