Bristsjukdomar
Ibland finner man ord på det man känner på de mest oväntade platser. Häromdagen började jag att titta på K-special om Vivienne Westwood och var precis på väg att stänga av (hur jobbig är hon inte?) när Westwoods man, som också är konstnärlig ledare i hennes modehus, sa något som fick mig att haja till:
“I feel like I haven’t got anything, it’s the biggest problem in my life. I always feel like I haven’t got enough. I think it’s a kind of an illness, I think I should go to see a doctor, I think he might be able to say something about me but I don’t know what. It’s torturing me that thing; never having enough or thinking that you don’t have anything. So I always try to grasp everything at once, and therefore I don’t get anywhere.”
Andreas Kronthaler
Så klarsynt. Jag känner precis samma sak, och kanske är det även för mig mitt livs största problem. Det visar sig i stort som smått, men hela tiden, ständig närvarande, precis som en sjukdom. En bristsjukdom. Att aldrig ha nog. Därför kan jag proppa i mig mat, för jag vet inte när det kommer ges tillfälle att äta igen. Äta kan man precis när som helst i det samhälle vi lever i, jag vet. Men det känns inte så. Och därför kan också mina pengar få smälta som smör i solsken, jag spenderar nu, imorgon kanske aldrig kommer.
När man, liksom jag och Andreas, känner att man aldrig har nog, att man inte har någonting, är det helt omöjligt att tänka långsiktigt. Att spara idag för att ha imorgon, eller att göra något tråkigt idag för att få roligt om ett år. För att försöka lösa detta dilemma, blir vi besatta av att kontrollera framtiden, därför att det är det enda sättet att få den att kännas verklig. Låter det motsägelsefullt? Det är det. Men det förvånar mig inte att finna Andreas i modebranshen, det finns något fantastiskt i att vara del av den grupp som dikterar villkoren för framtidens mode. Det och att man ständigt lever minst ett år fram i tiden när man designar kollektioner. Det fick mig en gång i tiden att känna mig trygg, ett år från och med nu kändes verkligt och stabilt.
Nu tampas jag fortfarande med det där att inte ha nog. Men mest med mig själv, och med min man. Jag vill ha garantier, jag vill ha framtidsplaner, jag vill ha saker på pränt. Min man blir nervös av att tänka för långt framåt, samtidigt som han har ett ”det ordnar sig”- perspektiv som gör mig spygrön av avundsjuka. Varför skulle det ordna sig? Varför skulle jag ha nog för att klara mig, nog med kärlek, nog med omsorg, pengar, mat, kläder, inredningsartiklar, böcker?
Jag ska fortsätta att fundera över Andreas ord. Och hoppas att jag en dag kommer att kunna känna tillit, som väl formodligen är motsatsen till bristsjukdomen. Så skulle jag säga, men jag är ju ingen doktor.