Vänskap i medelåldern

Minns ni när vänskap var så lätt som att fråga: ”Ska vi leka?” När timmarna försvann under trädklättring och i påhittade universum. Jag och min kompis Lottis hade så många lekar att välja mellan, de fick alla sina egna namn. Herr Colline, Pia i Palestina, trapetstävling med bl.a. kandidaten Tommy fd Anna (ja, vi var extremt före vår tid i hbtq-frågor).  Det enda vi behövde bestämma var vilken värld vi skulle dela den dagen.

Vad hände under vägen undrar jag idag när jag  läser ett blogginlägg av Maria Engelwinge. Det är inte första gången som frågan om vänskap i medelåldern kommer upp. Jag har diskuterat den otaliga gånger de sista åren. Det började i början av trettio-åren. Som jag tidigare skrivit om så hamnade jag off-track. Jag gifte mig inte när de andra gifte sig (faktum är att jag inte gifte mig över huvudtaget), jag skaffade inte barn, jag köpte ingen bostad som behövde en varsam renovering. Till slut tappade några av mina dåvarande vänner hoppet, eller tålamodet, eller så tyckte de helt enkelt att det var för jobbigt med mina alternativa val. Sakta försvann de bort.

Faktum är att jag nu, med några undantag, mest har vänner som jag träffade innan jag fyllde tjugo. Det betyder inte att de vänskaper som kommit och gått inte betyder något för mig. De hade sin tid och sin plats. Kanske finns de fortfarande där en annan tid och plats i framtiden. Dörren är inte stängd.

Men så finns det fenomen som Maria pratar om, hon kallar dem vampyrer, eller energitjuvar. Jag tror vi alla har fått vår beskärda del av dem. Kanske har vi till och med varit energitjuvar själva. Hur som helst så undrar jag, när blev vänskap så komplicerat att vi känner ett behov av att skydda oss mot andra? Det är inte längre så enkelt som att fråga om vi ska leka, nu är frågan snarare: Kommer du att vara snäll mot mig?

Jag vet inte hur många gånger jag suttit på middagar där mina livsval dissikerats, analyserats och öppet kritiserats av personerna runt bordet, vanligtvis på sk tjejmiddagar. (För den manliga delen läsare av denna text kan jag meddela att tjejmiddagar är helvetet på jorden och ingenting för känsliga individer, ni har säkert något motsvarande i åtanke). Själv har jag slutat att gå på sådana tillställningar. Jag är nämligen av den åsikten att ingen har rätt att klampa in med leriga stövlar i mitt inre för att börja rumstrera om. Ingen har rätt att stå med en check-lista för att kolla hur många punkter man fått till i sitt liv. Och framför allt har man ingen rätt att sedan kalla sig för vän.

Jag vet inte varför så många männsikor har behov av att hitta fel hos andra, kanske särskilt hos dem som gjort annorlunda val i livet. Som psykolog borde jag förmodligen ha förklaringar och förståelse. Men jag har ingen förståelse. Det finns psykologiska förklaringar och så finns det hyfs. Att ifrågasätta andra, att stjäla energi, att få någon att känna sig liten, det går numera under min kategori: ”Inte snäll”.

Härom dagen fick jag ynnesten att umgås med två vänner som jag lärde känna när jag var ungefär fem. Det självklara i att ha lekt tillsammans, att ha sett varandra i toppen av en trädkrona, det är något som aldrig kan ersättas. För när vi träffas senare i livet kommer konventioner och egen vinning ofta emellan. Osäkerheten i om personen vi har framför oss passar in i vårt livsbygge. Om han eller hon matchar soffan i vardagsrummet. Vi glömmer bort att det vi till syvene och sist behöver, är någon att leka med.