Mississippi

Igår natt läste jag boken Mississippi av Hillary Jordan. Det faktum att jag hade ont i ett öra, att boken var väldigt fängslande och att jag var helt övertygad om att en vålnad stod och tittade på mig i dörröppningen (fråga inte), gjorde att jag med alla lampor tända sträckläste från pärm till pärm. Klockan halv fem gick min man upp och började skrivjobba och då kunde jag sova. Alla vet ju att spöken försvinner med morgondis och ljudet av knapprande tangenter.

Mississippi följde med mig in i öroninflammationens tunga sömn. Under mitt drömmande hörde jag en berättarröst med sydstatsdialekt som förde fram den ologiska handling som drömmar så ofta har. Saken är den att historien berörde mig. Och under sömnen jobbade jag på att förstå med huvudet och hjärtat.

Man kan förstå något intellektuellt, men då avskärmat från känslor. Och man kan förstå något känslomässigt, som en vag känsla av att något är fel, men man kan inte sätta ord på det. Och så kan man förstå något både som orsak och verkan, accompanjerat av hjärtats insikt. Och det är då man verkligen kan förändras.

Mississippi är ett område som inte direkt är känt för sin öppna attityd, så ni kanske redan har räknat ut att boken till en viss del handlade om förtryck. Det stämmer, i boken flyttar en familj från staden till Mississippideltat efter att mannen förverkligat en dröm och köpt en gård där. Farfar och sedan brodern till mannen följer med. Frun tillfrågas inte ens utan ställs inför fullbordat faktum två veckor innan den flytt som tvingar henne att lämna alla sina vänner, sitt liv och sin familj för en leråker.

I boken beskrivs de svartas situation och de helt ofattbara villkor de genomlevde (fortfarande) under tiden för andra världskriget. Men jag kan avslöja att kvinnornas roll inte heller var så munter. Flera gånger under läsandet finner jag mig tänka om frun i familjen att nu är det väl ändå dags att göra slut och dra. Och sedan hejdas jag när jag ser det omöjliga. Hon kan inte göra slut. Hon kan inte lämna gubben och sin despotiska svärfar på den leriga gårdsplanen. Det är inte en möjlighet.   

Det slår mig med full kraft. Det är inte en möjlighet. Och jag känner en sådan tacksamhet för alla de kvinnor som kämpat sedan dess för att det ska bli möjligt att lämna en dålig relation.

Det som utspelas i Mississippi är inte länge sedan, och bara några år tidigare än den tid då min mormor skilde sig från min morfar. Det var en möjlighet, men en händelse som förändrade min mormors liv till det negativa. Som till viss del stängde dörrar. Dörrar jag som barn bara anade hade funnits där en gång. Perspektiv som aldrig mer kunde intas. Att flytta från konstnärslivet i bohemernas Stockholm till ett borgerligt och frireligiöst Umeå för att jobba som kartriterska resten av livet. Det var nog inte det hon drömde om när hon kom in på Konstfack och åkte till storstan.

Att skilja sig var en möjlighet, men en skam och ett stort misslyckande. Inte för min morfar då, han levde på i godan ro så vitt jag vet.

När jag läser Mississippi förstår jag med hjärta och hjärna att de enda fullgoda medborgarna där och då var vita män. Att den kamp som både afroamerikaner och kvinnor fört sedan dess är gigantisk. Och att jag lever frukterna av den kampen. Och att vi måste fortsätta kämpa. För än är ingenting självklart. Än är vi inte riktigt fullgoda medborgare. Vi, de andra.

Fortfarande kan det vara svårt att lämna. Här skriver Hanna Hellquist om det. (En rolig beskrivning av KBT-terapi som bonus.)

Nu ska jag vila örat, äta canneloni och mota bort vålnader.

Trevligt fredagsmys på er allihopa!