Under etiketten

Vad tråkigt det är att jag skriver det här. Är det inte dags för ett inlägg om hur underbart livet är? Egentligen är det ju så. Och häromdagen kände jag mig som en mästare i att glädjas åt de små sakerna. Jag var nöjd över att jag hittade en billig värmedyna på Lidl förra året, en värmedyna som låg och väntade i byrålådan när det så plötsligt blev kallt. Genuin glädje.

Men hur det än är med den saken måste jag ändå skriva om hat. Några kallar det näthat, men det är ett förvirrande begrepp, som om det skulle finnas ett speciellt hat som utvecklas när vi sitter framför datorn. Det tror inte jag, däremot tror jag att vi inte har samma empati med dem vi kommunicerar med. Det är inte samma sak. Hatet är det samma, empatin är borta.

Jag vet inte om det är avsaknaden av empati som gör att det uppstått ett konstigt krig mellan vita män och vita kvinnor. Vita rasistiska och kvinohatande män (som i enstaka fall är kvinnor) och vita feminister (som någon gång också är män).

Tonen från Trollen, som de vita rasistiska och kvinnohatande männen kallas, är kränkande och på gränsen till olaglig mest hela tiden. Det finns inget försvar för deras beteende. Det är för mig svårt att förstå var ifrån allt detta hat kommer. Jag försöker föreställa mig Trollen under veckans dagar. Hur de går till jobbet (eller inte), hur de är med sina barn och fruar (om de har några). Det finns inte en chans att alla Troll är lika elaka i vardagen som på nätet. Jag tror att de flesta av dem är skrämmande normala. Men så går de där, med det glödande hatet inom sig. Efter att ha nattat sin dotter sätter de sig vid tangenterna och skriver att kvinnor ska lyda sina män, att de är mindre vetande och borde bli av med rösträtten.

Det är Trollen.

Sedan har vi motparten. Feminister och antirasister. Jag vill kalla mig en av dem. Jag vill i demokratins namn sålla mig till det politiskt korrekta. Till alla människors lika värde, till jämlikhet och frihet. Men allt detta har blivit kidnappat. Kidnappat av människor som svarar an på Trollen. Med samma ton, med samma vapen, hatet och kränkningen. Det är en lång kommentarsflod av hån och mobbning. Precis som Trollen. Med skillnaden att feminister och antirasister anser sig ha medmänskligheten i ryggen. Det är så lätt att hata tillbaka. Också jag har varit där. Trollen är sällan bra på att stava, de har ingen analytisk förmåga. Allt det går att förlöjliga. Men det är slut med det nu. Hat kan inte med hat fördrivas. Så enkelt är det oavsett under vilken etikett det går under. Men ack så lång tid det har tagit mig att se. Etiketter är förvirrande. Om du kallar dig feminist, kan du då mobba? Låt vara att det är dem som har makten som får kängan, men likväl, det är mobbning vi pratar om.

Jag är fortfarande feminist och antirasist. Jag måste få vara det trots att andra som går under samma namn uppför sig som mobbare. Jag vill kämpa för riktiga förändringar, för lika lön, för demokratiska rättigheter, för konkreta åtgärder. Inte spilla min tid på hån och hat. Inte spilla min tid på Troll, korkade resonemang och felstavningar. De gör ingen skillnad. De sprider bara dålig energi.

 

Två saker till. Är det inte synd att hatarna fått etiketten "troll"? Jag gillar troll och vägrar att förknippa detta fina väsen med moderniteter som internet. Och: värmedynan är underbar och att solen skiner med ett blekt gulddisigt ljus är underbart, och att det är helg. Det blev fler än två saker, som det så ofta blir med det som sprider glädje.

 

Här kommer en till