De modiga

Många som är modiga blir förvånade när någon påpekar det. De modiga svarar ofta att det inte har handlat om ett val. De har inte satt sig vid köksbordet en kväll och bestämt sig för att göra något modigt. Istället har de gjort de enda de kände var möjligt där och då.

På senare tid har det handlat mycket om när Hiv och AIDS kom till Sverige för 30 år sedan. Nu vill vi se, nu vill vi sörja. Vi är redo, för det ligger så långt borta. Den viktiga distansen. Och vi frågar oss kanske: ”Skulle jag ha varit en av de modiga?”

Skulle du ha varit en av de modiga, var du en av dem? Eller var du en som inget visste, som inte förstod? Grymheten är korkad, omänskligheten full av ovisshet. För visst heter det ofta så. Vi visste inte bättre, man förstod inte på den tiden.

På den tiden.

Jag tror jag var åtta år när jag först hörde talas om ett virus som då hette HTLV3. Jag minns dagen. Det var en skrikande grön lördag i maj och vid frukostbordet pratade mina föräldrar om denna sjukdom. Det var synd om dem som inte träffat en man eller kvinna att dela sitt liv med tyckte de. Lösa sexuella förbindelser var ingenting som mina föräldrar ens ville relatera till. Homosexualitet ännu mindre.

Jag gick från frukostbordet och hämtade min häst som gick i ett änge en kilometer bort. Varje lördag var jag ute och red och det är långt ifrån så romantiskt som det låter. Jag kan ha varit den enda åttaåringen i Sverige som hade en häst utan att vilja ha den. Jag hatade att rida, jag hatade att tävla och jag hatade hela ridsportsmiljön. Men jag älskade min häst, som man bara kan älska ett djur. Så det var ett svårt dilemma för en åttaåring. Ett annat svårt dilemma var den hemska sjukdomen jag precis hört om.

Mitt i den vrålande grönskan stod jag och tänkte att jag var en av dem som skulle hitta min kille i en tid när kärlek skulle komma att bli farligt. Jag minns det så tydligt. Tanken på hur det skulle gå för mig. Skulle jag bli sjuk? Det var som om en dörr stängdes. Prinsessdrömmarna var för evigt avslutade.

Jag känner idag en sådan tacksamhet för dem som vågade, för dem som kämpade för de utsatta, för dem som kämpade för mig. Jag vill tro att jag hade gjort det samma. Det vill vi väl alla? Men det är inte säkert. När rädslan väl har kopplat sitt grepp ser vi inte klart. Rädslan och glömskan är kusiner med ondskan. När vi är skräckslagna tappar vi minnet och förlorar empatin. När vi är skräckslagna slår vi in döda kroppar i sopsäckar. När vi är rädda vill vi dela upp tillvaron i vi och dom. Och Dom är inte längre människor. Dom är varelser som gott kan ha det som händer dem. Någonstans är det förtjänat. Någonstans är det ändå ett straff.

Det som händer nu är livsviktigt. Kan vi lära, kan vi se, kan vi ta in utan att skräcken, då har vi vunnit. Då har medmänskligheten vunnit. Och då kanske vi kan börja bryta tystnaden runt hiv/AIDS. Och andra skambelagda sjukdomar också för den delen. De finns här nu. Kan vi se dem? Kan vi förstå? Vet vi bättre?

Är vi de modiga?

Förutom Torka aldrig tårar utan handskar kan jag rekommendera Smittad på svt play och filmen We were here, om de allra första AIDS-offrena i San Fransisco.