Girl you know it's true

Freud påstod att människan vantrivs i kulturen. Jag minns inte exakt vad det var han menade med det. Om det var så vi mår dåligt av att anpassa oss till gängse normer och regler. Att vi är så mycket mer än det sammanhang vi för tillfället råkar befinna oss i. Jag kan åtminstone tänka mig att många av de högborgerliga kvinnor Freud träffade misstrivdes rejält i den kultur de levde i.

Kulturen är en annan idag, men känslan av att behöva anpassa sig till olika sammanhang dyker upp hos oss alla då och då. Ibland känns det mest som en liten social justering, eller artighet, ibland känns anpassningen som en ren lögn.

Jag funderar oproportionerligt ofta på Milli Vanilli. Minns ni dem? Två fagra gossar i cykelbyxor och kraftiga (till och med för de tiden) axelvaddar som dansade och sjöng sig till en Grammis 1990. De följde med mig till dans SM i Örebro där jag tävlade i någon gren som jag inte minns namnet på. Jag gick vidare ett eller två heat, men sedan åkte jag ut. Domaren berättade för mig senare på kvällen att det berodde på att jag spenderade för mycket tid på golvet. Jag hade lärt mig någon sittande rutin som jag överarbetade tydligen. Hur som helst. Milli Vanilli, Örebro, dans och tonår. Vad mer kan man önska? Det var inte svårt att leva i den kulturen.

Nu är det någonting som berör mig så starkt när jag tänker på de två medlemmarna i Milli Vanilli som i flera år var tvungna att fejka, att låtsas och ta åt sig äran för någon annans jobb. Grammisen fick de lämna tillbaka, det var några studiosångare i gigantiska glasögon (nej, det var inte coolt med sådana 1990) och multifärgade Cosby-tröjor (nej det var inte heller coolt 1990 och jag vägrar att fatta att det är coolt nu) som sjungit in meganiten Girl you know it’s true. Inte de två fagra och dansande.

Jag förstår så väl, det började med en liten lögn. Producenten sa att låten redan var klar och att allt Fabrice och Rob behövde göra var att mima och uppträda. Sedan om det blev succé, skulle de få sjunga in resten av låtarna på det kommande albumet. Easy peacy. Och sedan blev det där lilla, det som kanske inte ens skulle bli något mer än en dansrutin på någon tysk klubb - världssuccé. Det blev turnéer, autografer, lyxhotell och pengar. Dessa pengar. Är det något som är värt att mima för så är det väl det. Välfyllda konton och ekonomiskt oberoende.

Både Fabrice och Bob mådde dåligt både innan de avslöjades och efter. Skammen över att ha ljugit, skammen över att vara den som inte kunde. Fake it til you make it har aldrig varit en större lögn. För till syvene och sist har vi begränsningar. Allt är inte möjligt. Så djävlig är sanningen.

Milli Vanilli blev oproprtionerligt hatade efter avslöjandet. Jag tror inte att det var så mycket därför att det inte var de som sjöng som för att de inte lyckats hålla masken. För hellre lever vi i lögnen än visar oss som dem vi är. Och därför måste de som tappar ansiktet obönhörligt mobbas ut. Vi är inte som dem. Vi ljuger inte, vi bedrar inte, vi låtsas inte. Eller?

Var reaktionen på Milli Vanilli den sista sucken av den kultur som Freud misstrivdes i? Den som handlade om begränsningar, måttfullhet, förbud och anpassning. Om att hålla masken och plikten framför allt. Milli Vanilli var också ett förebud om vad som komma skulle. En tid där jag  inte ens kan minnas sista gången jag hörde någon använda ordet plikt. Nu handlar det mer om att tillräckligt många gånger upprepa orden ansvar och tydlighet, tills någon förknippar dig med dem.

Idag tror jag att reaktionen på Milli Vanillis fejksång hade uteblivit. De kanske till och med hade blivit belönade entrepenörer eller kreatörer med ett nytt affärskoncept. De hade definitivt fått en egen dokusåpa. Milli Vanilli Real Life. Ingenting är omöjligt och om det är det, vinkla det från det sätt där det blir möjligt.

Människan vantrivs i kulturen, så även jag när sanning och lögn inte längre finns. Fake it til’ you make it är egentligen inget annat än en omskrivning för: ”fortsätt att ljuga tills någon tror på dig”. Vi lever i en sådan kultur. Ja, hellre ångest över alla möjligheter som går mig förbi än instängdheten i en högborgerlig korsett. Men någon gång ibland skulle det vara skönt att ha något fast att hålla sig till. Även om det bara är en dansrutin som får mig att stanna lite för länge på golvet.