Min vän Marga

Min vän Marga och jag kände inte varandra särskilt länge. Vi träffades första gången för ganska exakt två år sedan. Det var ett hemskt ögonblick som gjorde att våra vägar korsades just då. Margas kusin, min svärmor, hade precis förolyckats.

Jag hade träffat T fem månader tidigare, vår relation var fortfarande i romantikstadiet. I är-vi-ihop-på-riktigt frågor och i ljuva ögonblick där vi sjönk in i varandra. Det var för tidigt för tragik.

Men i livet kan vi inte alltid välja. Faktum är att vi ganska sällan kan välja, även om vi lever i illusionen om att allt är upp till oss och att livet blir vad vi gör det till. Från ögonblicket jag lärde känna Marga fick jag lära mig att mitt liv ibland inte blir vad jag gör det till. Tack och lov.

När T ringde och berättade vad som hänt tog jag flyget från Norge där jag bodde då. Jag kom fram och träffades av sorg och chock. Av känslan av att inte vara till någon hjälp alls, av frågan om jag över huvud taget var på rätt plats. Jag som inte pratade samma språk, som inte ens blivit ordentligt introducerad till Ts familj. Jag hade inte velat det. Jag hade tyckt att det var för tidigt. Utifall det skulle ta slut.

Marga satt i en stol utanför rummet där min svärmors kista stod. Hon klappade med handen på platsen bredvid sig och jag satte mig ner. Vi började prata. Fråga mig inte hur, men jag förstod vad hon sa. Att hon ville minnas sin kusin som hon var när hon levde.

Jag och Marga delade känsligheten för estetik. Hon var alltid vackert klädd, hon brydde sig om vad hon hade på sig, om färger och örhängen. Precis som jag tyckte hon om örhängen.

På många sätt var Marga ett barn av sin tid, barn av inbördeskrig och kamp mot Francoregim, av protest mot orättvisor och förtryck. Engagerad och intelligent, men i likhet med många kvinnor från hennes generation i Katalonien fick hon inte chansen att studera.

Det hindrade henne inte från att leva det liv hon ville. Ja, när jag tänker på det blev hennes liv som hon gjorde det till. Trots allt. Ett liv i självständighet och frihet. Ett liv i gemenskap och sociala begränsningar.

Marga berättade för mig på en middag förra våren att när hon var ung fanns det bara två sätt för en kvinna att bli myndig: gifta sig eller gå en kurs i medborgarskap som mynnade ut i ett prov. Provresultatet behövde senare kompletteras med faderns underskrift och därpå fick man ansöka om att bli myndig. Detta till trots gifte sig aldrig Marga. Hon hade helt enkelt inte lust.

Redan när jag lärde känna henne var Marga sjuk, men i ett tillstånd som kunde vara länge än. Hon klagade aldrig, pratade aldrig om den delen av sitt liv. Det fanns så mycket annat att göra.

Marga var framför allt en vän. I förrgår på hennes begravning kände jag det så. Hon var barsk och krass, en pragmatiker med en medmänsklig ådra. Det var hon som tog hand om mig den där dagen när jag förvirrad anlände från Norge. Hon såg mig och gjorde det som behövdes göra. Jag blev inkluderad i gemenskapen.

Det blev en kort vänskap. Bara två knappa år. Jag och många andra kommer att sakna Marga. Någon i Sverige, detta kalla land långt borta, kommer att sakna Marga. Mitt i glädjen över att ha fått lära känna en kvinna som hon kommer saknaden att finnas där.

Tack för att du bad mig sitta ner bredvid dig Marga. Tack för din vänskap.

Må friheten resa med dig där du är.