Drömmandets viktighet

Det har tagit mig lång tid att förstå viktigheten i drömmandet. Jag växte upp i en familj där plikten kom först, och sedan, om det fanns tid kunde man drömma lite lätt. På fritiden. Efter att man vunnit hopptävlingar, fått högsta betyg och eventuellt gått en stärkande promenad i naturen.

Det var mycket Jante och mycket prestation i en konstig blandning. Lyssna in vad andra förväntar sig och gör det bra. Nej, gör det bäst. Allt annat är amatörmässigt. Och amatör, det var det absolut värsta man kunde vara.

Detta att hela tiden försöka snappa upp vad som förväntas, vad som ser bra ut i andras ögon. Skaffa sig en titel, bli framgångsrik. Det är livsfarligt. Framför allt är det ingenting värt om det inte är förankrat i det man själv vill och drömmer om.

Men äntligen har jag förstått den praktiska delen av drömmandet. Det är ett sätt att hålla kursen, att staka ut riktningen, och framför allt, ett sätt att slippa leva efter andras förväntningar. Eller det man tror att andra förväntar sig. De brukar faktiskt vara rätt upptagna av sina egna liv. De där andra.

Min tid efter psykologprogrammet och fram till nu har verkligen inte varit spikrak. Den har varit som en enda lång vandring genom träskmark, med en och annan attack av krokodiler, myggsvärmar och blodiglar. Ingenting blev som jag trodde. Jag var inte den jag trodde.

Psykologutbildningen var – så som jag upplevde det – ur konkurrenssynpunkt den värsta miljö jag befunnit mig i. Och då har ni att göra med en kvinna som befunnit sig i modebranschen, i Paris modehus och i jakten på designjobb. Det var vad jag jämförde med. Men hellre synliga armbågar än en oväntad i ryggen. Tycker jag.

Så det är klart att jag har känt mig väldigt misslyckad bitvis. Inget att visa upp, ingen titel, ingen specialisering. Bara livet som bankat skiten ur mig. Jag har blivit specialist på ödmjukhet, mig själv och vad som verkligen spelar roll. När det blåser hjälper inga teorier i världen, ingen psykologikunskap. Då hjälper bara mänsklig närhet. Och kärlek, massor av kärlek.

När Ts mamma dog för snart två år sedan, då trodde jag i mitt storhetsvansinne att jag skulle vara den perfekta hjälparen. Jag med min kunskap, med min erfarenhet. Istället blev det jag som fick lära. Att jag var maktlös mot sorg och trauma, men att den kärlek jag kände övervann allt. Inga ord, inga hypoteser kunde läka. Bara min hand i Ts under gråten. Bara min närvaro i ensamheten.

Så nu när jag ibland mäter mig med mina kursare, och andra psykologer. Det är meningslöst jag vet, men ibland halkar jag tillbaka i gamla mönster. När jag jämför mig. Då har jag inte kommit någon vart egentligen. När jag ser på papperet. Men så hör jag en liten röst. Är det vad du drömmer om, har du sett dig själv åstadkomma detta i dina drömmar? Och svaret är nej. Alltid nej. Det är bara plikten och prestationen som terroriserar mig. Då kan jag hålla kursen. När jag ser bilderna från mina drömmar, de som leder någon annanstans.

Att drömma har blivit livsviktigt för mig. För man ska segla vidare. Träsk eller inte.