Förnekelsens makt

En av mina absoluta favoritfilmer är (som jag tidigare nämnt) American Beauty. Den innehåller allt. Häromdagen sändes den på nian. Och jag förvånade mig själv med att titta på den igen. För hundrade gången. Filmen handlar om förnekelsens kraft och individens kamp för att vara sig själv. Trots allt. Trots att vi kanske utmanar andra i processen. Trots att vi inte vågar.

”Never underestimate the power of denial.” säger huvudpersonen Lester Burnham. En fras jag inte kunde sluta tänka på första gången jag såg filmen.

Några månader senare började jag gå i terapi. Så någon polett hade tydligen ramlat ner.

American Beauty handlar också om ungdomens möjligheter och vuxenlivets begränsningar. Om hur vi inrättar oss, ett steg i taget, i ett system som vi i grunden inte valt. Åtminstone inte medvetet.

På psykologutbildningen fick vi lära oss att kartlägga patienten/klientens familjemönster utifrån generationer. Då menar jag inte släktforskning, utan en positionering. Vilken position personen vi mötte hade. Alla vet ju att man kan vara förälder till sin förälder, att man i vissa fall aldrig blir äldre än tio i familjens ögon. Eller att mormor inte är särskilt intresserad av sina barnbarn, för inte kan väl hon vara så gammal som så.

Den där generationsförvirringen leder till andra förvirringar. Förvirringar kring identitet och speciellt – förvirring när man ska lämna sin ursprungsfamilj och starta en ny. Om man varit förälder till sin förälder kan det vara svårt att släppa lojaliteten och rikta in sig på sina egna (”nya”) barn. Särskilt svårt är detta för barn till missbrukare. Det är därför en individs missbruk ger lidande långt bortom det egna jaget. Även om drogen inte längre finns närvarande, lever beteendet kring beroende och medberoende vidare.

Att gång på gång möta en partner som liknar en destruktiv förälder är ett annat exempel. Man kommer inte ur barnrollen. Man befinner sig egentligen fortfarande i sin gamla familj, pappa/mamma har bara fått ett nytt namn och ett nytt ansikte.

Därför är det viktigt att veta vilken position man fått och tagit i sin familj. Som en viss doktor säger i ett visst väldigt känt teveprogram: ”You can’t change what you don’t acknowledge.” Att släppa på förnekelsen och se var man verkligen befinner sig. Det är något av det svåraste vi människor kan göra. Om förnekelsen är stark vill säga. Och det brukar den vara i dysfunktionella familjer. Åratal av låtsande och nedgrävande väger tungt mot individens frihetslängtan. Det kostar.

En av mina bästa vänner brukar säga att det absolut modigaste man kan göra är att gå i terapi. Jag är benägen att hålla med. I förra veckans Så mycket bättre, säger Tomas Ledin rakt ut att han inte gick och pratade med någon trots årslång depression, för att han inte vågade.

De andra nickar igenkännande. Så klart. Inget konstigt med det. Det är ju skitläskigt.

Och det är det. Att distansera sig från flocken, från sitt ursprung, hur jäkla galna de än må vara, det ligger inte i vår natur. Hellre en skabbig, aggressiv och tärande familj än ingen alls. Frihet till trots.

Men när hela livet står på hold. När samma gamla visa drar igång för hundratjugofjärde gången trots att vi fyllt femtio. När vi fått barn och börjar inkludera ytterligare en generation i förvirringen och smärtan. Då kan det vara dags.

Jag har träffat många, och jag är själv en av dem, som efter att förnekelsens dimma lyft behöver spendera tid för att sörja alla år som verkar ha gått förlorade.

”Varför gjorde jag inte det här tidigare?” brukar det heta då.

Varför tog jag inte tillbaka mitt liv i ett tidigare skede?

Det finns inget svar på det, men det som är viktigt i sammanhanget är att man gjorde det. Över huvud taget. Och man har alltid möjlighet till en andra ungdomsperiod. Om man nu inte fick till det första vändan. Ni har väl hört talas om fyrtioårskris?

Idag ger jag mig själv och alla andra som vågat bryta förnekelsen en eloge. Det kostar. Men det är värt varenda timme och krona. Och det är aldrig försent Fråga bara Lester.