Myror och syrsor

Kan man kalla sig konstnär fastän man aldrig har haft en utställning. Författare fastän man aldrig har publicerat en bok? Har jag rätt att skapa fastän ingen frågar efter mina verk? Trots att världen är överfull av röster som vill berätta. Jag vet, vi är begravda i än-jag-då-skrik.

En gång i ett annat liv när jag förberedde mig för att springa Göteborgsvarvet brukade jag få mycket än-jag-då reaktioner. Den ena hade en faster som sprang maraton, den andra redovisade hur mycket han tränat senaste veckan. Jag tystnade till slut. Men sprang ändå. Det hade varit roligare att få vara den enda rösten för några sekunder. Att bemötas med: ”Vad kul, lycka till!”

Nu är det en gång så att vi mäter oss med varandra. Det är trångt om utrymme och platserna är begränsade. Så är det. Tror vi. Så om du ska kalla dig för något så ska du ha bevis för att backa upp det. Prestationer.

I mitt liv, kanske är det ett annat liv, har jag presterat. Mycket. Högpresterande kallas vi för och det är ett fint ord fastän vi ofta bemöts med falsk omtänksamhet i form av ta-det-lugnt fraser. Det är bara garnityr. Vi är beundrade, avundade varelser som många chefer vridit ur till sista droppen. Jag har varit högpresterande och i det ingår att man överpresterar på alla områden. Sätt mig på ett lager. Jag packar mest. Sätt mig på en ekonomutbildning. Jag får högst betyg. Om jag tycker att det är roligt eller inte spelar ingen roll. Där och då ska det bara gå.

Jag har gett allt och står nu utan någonting annat än min erfarenhet och mina talanger. Talanger som jag inte riktigt har identifierat. Prestationen skymmer sikten.

Jag var på Försäkringskassan och träffade min handledare för någon vecka sedan. Hon gjorde en kartläggning över sakernas tillstånd. Då ingår arbete och utbildning.

”Vad jobbade du med innan du blev sjukskriven?”

Jag berättar att jag varit organisationskonsult. Hennes ansikte lyser upp lite. Vad spännande! Jag ser hur hennes penna raspar ner det jag säger och jag får känslan av att hon skriver om en annan person. Och då hör jag mig själv säga:

”Du kan skriva det men jag kommer aldrig mer att jobba som konsult.”

”Nehej, vad vill du göra istället?”

Ingen utskällning, inte ens någon förvåning. Hon undrar bara lugnt och stilla vad jag vill. Och jag har ingen aning. Ut kommer en önskan om att äntligen få vara en skapande varelse. Det jag har talang för. Jag säger något om det och i kartläggningens framtidsbox står det så. Skapande, kreativitet. Punkt. Så lätt var det att ändra sin berättelse. I alla fall där på papperet.

Jag gråter och T undrar varför. Jag säger att jag har jobbat så otroligt hårt och att jag nu snart är fyrtio och att jag varken har bostadsrätt eller ens körkort.

”Du har jobbat på att passa in bland myrorna när du i själva verket är en syrsa.”

Det ena är inte sämre än det andra. Vi behövs allihop. Men det sorgliga inträffar när vi försöker sälla oss till en verklighet som går emot våra förutsättningar. Och jag har aldrig klarat av att bli en myra. Trots att jag har försökt i många år.

En syrsa som inte får spela, som lägger tyngder på den skrangliga kroppen. Jag som alltid har tyckt att det har sett så lätt ut för de andra. Och det var det säkert också ibland. För de som varit på rätt plats. Till och med i kärlek har jag sökt mig till myror som för ett ögonblick fascinerats av mig och sedan valt det trygga. En annan myra.

Så vad får jag kalla mig? Jag som presterat på topp hela mitt liv? Om prestationen förde mig bort från det som var jag. Jag som inte sjöng mitt hjärtas sång.

Jag säger till T:

”Jag kommer att kalla mig för konstnär i mitt eget huvud. Bara så att jag inte glömmer vem jag är.”