Schlagerdöden

Uttrycket guilty pleasure har aldrig varit mer aktuellt än när jag satte mig framför teven igår för att kolla på Melodifestivalen i sällskap med ungefär tre miljoner andra svenskar. Jag såg fram emot kvällen men samtidigt hörde jag en inre knackning från samvetet, eller var det bara något i mig som kan kallas vettigt? Medan jag åt min semla och såg före detta Idoldeltagare göra bort sig, gick T i ett demonstrationståg i Barcelona där människor kämpade för att få behålla sina hem. De rådande lånevillkoren i Spanien är bestialiska. Kan du inte betala ditt lån blir du utkastad på gatan, men skulden är oförändrad. Du blir alltså hemlös med en gigantisk skuld. Och det är många som har råkat detta öde. Bostadsbubblan har för länge sedan spruckit med en öronbedövande smäll.

Fram till igår har jag haft noll problem med att skifta läge från lättsamt kulturintag till social medvetenhet. Lika lätt som att gå från K-special till Revenge. En egenskap jag har varit ganska stolt över. Att jag inte är kategorisk. Men igår. Egentligen spelar det ingen som helst roll vem som vinner en delfinal i en musiktävling i ett litet land i norr. Ingen som helst. Eller gör det?

Det spelar kanske roll när vi stänger in oss. Ett sista skrik samtidigt som vi blundar och håller för öronen. För Spanien är trots allt inte så långt borta. Kan det som händer där hända oss? En gnagande oro som gör att vi söker förnekelse och trygghet.

Det fanns något bekant hos de där fyra gubbarna. Något förutsägbart. Dessutom bjöd de de på ironi som lättnad i skammen över att titta på något som är så meningslöst. Egentligen. De blev antirörelsen. Vilket i sig är sorgligt. Jag tror inte att det var deras intention om man säger så.

Hanna Fahl skrev i sin blogg: ”Jag är glad att låten var med. Man måste ha något att avsky i den här tävlingen; annars är den inte kul. Men att svenska folket röstade den till final är obegripligt. Jag kan bara tolka det som ett rop på hjälp från ett folk i kris, ett schlagernationens självskadebeteende.” (läs hela inlägget här).

Igår var det första gången i mitt liv som jag skämdes över att ha konsummerat lätt kultur. Det kändes aningslöst. Och efteråt var jag tvungen att kolla på dokumentären “How to survive a plague”  som motmedel. En film om de homosexuellas kamp i New York i slutet av åttiotalet för rätten till medicinering mot Hiv/AIDS. Jag behövde påminna mig om att vi kan förändra våra omständigheter. Att vi inte måste acceptera sakernas tillstånd.

Olika falla ödets lott. Än så länge har jag lyxen att förfasa mig över att fyra feta gubbar går till final i Melodifestivalen. Kanske bäst att njuta medan tid är.