Har du varit dum någon gong?

Idag kom jag att tänka på en så kallad händelsebok som jag och min bästis författade och illustrerade när vi gick på lågstadiet. Den hette: ”Har du varit dum någon gong?” Boken var en del i en serie där även titeln ”Har du gjort bort dig någon gong?” ingick. De andra titlarna har jag glömt, men ni fattar tanken. Flickan som var dum i boken klistrade fast alla sina leksaker på golvet med Karlssons klister, vad konsekvensen av det blev minns jag inte heller. Vad jag minns är att jag var väldigt nöjd med titeln.

Idag tänkte jag på det – har jag varit dum någon gång? Jag menar inte alla de där misstagen som begåtts i tron på att man gör det rätta. Inte sårandet som sker i relationer som håller på att gå sönder. De gärningarna är vi i någon mån skuldbefriade ifrån. Då när vi inte vet bättre.

Den där frågan som dyker upp på anställningsintervjuer. Vilka är dina sämsta sidor? Och jag som brukar svara otålig för det är ju egentligen en ganska bra egenskap i dagens arbetsklimat. Men faktum är att jag har en sida som är mycket mörkare än så. Min sämsta egenskap, har jag kommit fram till genom åren, är att jag är hämndlysten.  Det är konstigt, för jag är inte långsint och jag kan vara ganska snabb på att förlåta och gå vidare. Men när det går över en viss gräns. När jag känner att någon verkligen bara vill vara dum mot mig, trycka ner mig, förminska mig. Det glömmer jag aldrig. Och om jag får min revansch, då blir jag löjligt och oproportionerligt nöjd.

Just nu har jag ingen på hämdagendan. Förmodligen för att jag har blivit bättre på att säga ifrån i stunden. Men det hindrar inte att jag njuter av att se andra utkräva hämnd. Därför är min absoluta favoritserie just nu ”Revenge”. Jag frossar (en annan arvssynd) i den.  Älskar den. Trots överspel och ologiska intriger. Hämnd – vilket otroligt bra tema på en berättelse. Berättelsen av alla berättelser, Hamlet. Vad vore den utan hämnden?

Det är väldigt fult att vilja hämnas idag. Nu är det fejk-förlåtelsens tid. Förlåt, acceptera och släpp taget heter det. Det är fint och storsint.

Emelie i Revenge säger i seriens inledning: ”This is not a story about forgivness.” Och jag tänker hur  underbart det är att släppa fram denna dolda mänskliga kraft. Revanschlystnaden. Många människor som gjort stordåd har drivits av den. Senast hörde jag Carolina Klüft berätta att hon kunnat kämpa så hårt för att hon ville visa sina mobbare ett och annat. Där fick ni. OS-guld in your face.

Franska revolutionen, upplysningen, arbetarrörelsen, murens fall. Omöjliga utan hämndbegär.

Jag undrar om det är en så dålig egenskap egentligen. I måttlig mängd menar jag. Och borde vi inte ska sluta acceptera och förlåta så in i vassen.

Nästa del i händelseboksserien får bli (om det är ok med min medförfattare): ”Har du velat hämnas någon gong?”