Det stora blå

Vi har alla haft våra tonårs-obsessions. Filmer, artister, album (eller LP-skivor beroende på årtal), snygga skådespelare. Ni förstår vad jag menar. Jag tror att vår besatthet i tonåren säger en del om vad vi längtar efter och vem vi vill vara. Även om jag helst skulle redigera bort vissa förälskelser. Eller nej, inte förresten. Jag sitter här och konstaterar att jag hade ganska bra smak när allt kommer omkring. Till och med East 17 och deras faibless för höga huvudbonader kan jag stå för. I alla fall just idag, det är ju Halloweenvecka menar jag.

Min absolut största obsession var filmen Det stora blå av Luc Besson. Jag vet inte hur jag först upptäckte detta mästerverk, men det fanns bara två alternativ pre internet. Antingen såg jag den på bio i Visby eller så hyrde jag den i VHS-format på Pressbyrån i Klintehamn. Pressbyrån i Klintehamn hade på den tiden en plastig katalog med alla filmtitlar som man fick bläddra i. Efter att man valt en film gick någon av systrarna som drev Pressbyrån in bakom ett skynke och hämtade den. Systrarna gick under namnen Den snälla och Den dumma. Inga nyanser av grått där inte. Den dumma sa alltid att man måste spola tillbaka filmen och lämna in den i tid. Vad Den snälla sa minns jag inte. Kanske ha det så bra.

Senare visades filmen på teve och jag spelade in den. Att ha Det stora blå på video var dock inte nog för mig. Jag övertygade, genom metoden ihärdigt tjat, mannen som drev Rondo i Klintehamn (hette han Sune eller Rune?) att ta hem den så att jag kunde se undervattensbilderna och delfinerna, ackompanjerade av Eric Serras soundtrack, på bioduk under någon vecka. Rondo i Klintehamn var för övrigt stället där saker hände. Bio, skolteater, amatörteater, luciatåg…you name it. Jag minns det som en ovanligt bra scen för ett så litet samhälle, men rätta mig om jag har fel. Mina minnesintryck kan ha drunknat i skimmret av Det stora blå. Som så många andra minnen.

Våren 1990 åkte jag och en kompis till Paris. Det var första gången jag var där och för mig var det helt ofattbart hur man kunde vilja bo någon annanstans än just i den staden. Jag övertygade (det var mycket övertygande inblandat med Det stora blå) min kompis att gå och se filmen på Gaumont Marignan där den visats i nästan två års tid. Le grand bleu var en extrem framgång i Frankrike där den sågs av över nio miljoner fransoser.

Jag var besatt av bilderna, jag var besatt av skådespelaren Jean Marc Barr, jag var besatt av Medelhavet. Men det jag var mest besatt av, har jag förstått i efterhand, var huvudpersonen Jaques Mayols kamp för att hitta en tillhörighet. Jaquel Mayol har ingen familj, han har svårt att relatera till människor och att överhuvudtaget fungera i vår värld. Jaques Mayol fungerar bara under vattenytan. Hans familj är delfinerna. I en scen i filmen visar han foton på sina delfiner för Johana, spelad av Rosanna Arquette, och säger:

”This is my family. What kind of man has such family?”

Johana kämpar genom hela filmen för att hålla Jaques på jorden, men han hör hemma någon annanstans. I en annan värld.

Kanske är det något som alla tonåringar känner. Att de inte hör hemma, att de har en annan plats som är deras. Hos de flesta går den känslan över. Hos en del så går det aldrig över. Jag är en av dem som det inte går över för. Jag känner mig fortfarande som Jaquel Mayol. Jag letar fortfarande efter mitt rätta element.

När jag bodde i Paris, flera år senare, träffade jag Marc Duret,  som spelar Roberto i filmen, på en fest hemma hos en väninna. Vem vill inte bo i en stad där sådant händer? Jag ville aldrig flytta där ifrån. Det var en av de få gånger i mitt liv jag har blivit starstruck. Jag försöker minnas vad Marc Duret svarade på mina hundra frågor om filminspelningen men jag minns inte ett enda ord. Det enda jag minns är känslan av att där och då känna mig närvarande. Som om det jag längtade efter var gripbart, där framme, om bara, nästan. För precis som Jaques inte kunde leva i sitt älskade hav därför att han var människa, har jag aldrig riktigt nått fram. Jag har haft glimtar, stunder, ögonblick, möten. Korta dyk där jag håller andan. Men inte ett liv i mitt universum.

På senare tid har jag fått några kommentarer och reaktioner på det jag skriver som handlar om att jag tänker för mycket, inte lever i ett happy-go-lucky-rus av fredagsmys och positivt tänkande. Först blev jag ledsen, den eviga känslan av utanförskap spred sig i min kropp. Varför kan inte jag fredagsmysa som alla andra, varför kvävs jag av tanken på villa, volvo och vovve? Varför har jag inte ens ett jäkla körkort? Men sedan dess har jag konstaterat att min röst finns av ett skäl. Jag är motvikten till det positiva tänkandet, jag är djupet i perspektivet, jag är Jaques och jag försöker hitta hem till min värld. Jag är inte ensam. Och någon måste tala för oss också. Innan vi drunknar i positiva affirmationer och finaste och bästa. Vi har vår värld. Vi har vår familj. Och även om det inte är lika lätt att vistas där, i min värld, kommer jag aldrig att lämna Det stora blå.