Den aningslöse turisten

Såg ni Olle Ljungström sjunga Eviva España i Så mycket bättre igår? Jag gjorde det och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Sylvia Vrethammar gömde sig bitvis bakom sin servett och sade sedan att hon nu förstått hur dålig låten var. En kort historia om hur utsatt hon blivit av den svenska pressen på grund av sångens hyllande av Spanien under Franco-regimen. Sedan on to the next.

En sång om ett land. En sång om en turist som besöker solen, värmen och folket på den Iberiska halvön. Som blir så hänförd att han/hon börjar tänka på spanska. Och byter musiksmak. En larvig historia kan man tycka, och precis som Sylvia Vrethammar gör, går det snarast att konstatera att det är en ganska dålig låt. Men den saknar inte laddning, den saknar inte historia. Och då pratar jag inte om hur många exemplar den sålt eller att den tog Sylvia Vrethammar till Top of the Pops.

Idag beskrivs Y viva España (som den heter i Spanien) av vissa spanjorer som en hymn till fädernelandet. Som sådan fungerade den också när Spanien vann fotbolls-VM härom året. Inget konstigt i det kan man tycka. Om det inte vore för att Spanien fortfarande idag inte är en välfungerande demokrati. Det är ett land i djup kris, det är ett land där självmorden ökat radikalt de senaste året. Människor väljer att ta livet av sig hellre än att leva på gatan, överbelastade av skulder. Spanien är ett splittrat land, där Baskien och Katalonien vill prata och rösta om självständighet, men där centralmakten i Madrid svarar med tystnad eller med ett storbroderligt nej. Det är ett land där demonstrationer ofta slutar i övervåld från polisernas sida.

Spanien är ett land vi svenskar fortfarande gärna åker till, för musiken, maten, solen och de härliga människornas skull.  De har en så avslappnad mañana-mentalitet. Och nu är det läge att köpa hus där nere. Hur billigt som helst. Bara att flytta in i en annan familjs krossade drömmar och ruiner. Njuta av solen och Sangrian.

Under aningslösheten ryms grymhet. Under dumheten väntar ondskan. Därför kan jag tycka så här i efterhand, att Olle Ljungströms tolkning av Eviva España var brilliant. Komplett med miltärmarsch. När jag lyssnar på hans version svävar hans röst mellan sorgsenhet och ett försök att ryka upp sig med hjälp av en charterresa. Självcentreringen, den aningslösa turisten som ingenting vill veta. För nu har vi ju betalat för att ha det lite trevligt. Han fångar det exakt.

Idag går Katalonien till regionsval. Ett val som kommer att betyda mycket för den vidare utvecklingen i frågan om huruvida Katalonien kommer att bli en självständig EU-stat. Visste ni det? Inte? Nej, det kan bero på att inte en enda svensk tidning eller nyhetskanal rapporterat om detta på sista tiden. Idag har jag dock sett några artiklar och notiser. Bland annat DN och Svt. Sent påkommet, det har demonstrerats och debatterats i månader.

Jag tror att den svenska pressens förförljande av Sylvia Vrethammar tyvärr mest handlade om svensk avundsjuka, den blommade kraftigt på 70-talet. Men det fanns i alla fall en medvetenhet, folk kände till orättvisorna i Spanien. Idag tror jag att de flesta svenskar är lyckligt ovetandes om den politiska situationen på våra semestermål. Hur många av er kan berätta om Thailands styre till exempel? En strand eller ett hotell är ofta lättare att nämna.

Har vi ett ansvar eller avsäger vi oss det i samma stund som resan är bokad och våra surt förvärvade pengar dras från kontot?

Jag tycker att vi har en plikt att ta oss ur aningslösheten. Och om man glömmer det kan man alltid lyssna på Olle Ljungström.