Palme

Ja, jag vet att jag är lite sen med att se filmen Palme, men i dag satt jag i biomörkret tillsammans med ett  gäng pensionärer. När eftertexterna började rulla grät de flesta och vi ville inte resa på oss. Inte riktigt ännu. Jag antar att vi mindes. Jag min barndom, de sina aktiva år. Som det var då. Som det är nu. Så lik sig tiden är, men ändå inte. En sak som är säker är att det idag inte finns någon svensk politiker av Palmes kaliber. Så är det bara. Och det blir plågsamt tydligt när eftertexterna rullar till begravningsmusik och vi torkar tårarna och minns och ber om att få stanna kvar ännu en stund.

Jag går ut i den mörka eftermiddagen. I luften som havet precis rört. Jag går på gator som jag ibland känt som mina och ibland haft en stark längtan bort ifrån. Mörkret och luften låter mig stanna kvar i det jag sett. I min historia, i mitt lands historia, i det som är nu. Det som ändå är så likt. Problemen är de samma, arbetslösheten är den samma, de sociala klyftorna är de samma och rasismen och hatet är de samma. Men det finns en radikal skillnad mellan då och nu. Det är definitionen av vad vi kallar politik. Vad vi anser vara politiskt.

För en tid sedan slutade jag att arbeta som organisationskonsult. Jag har haft ett on and off-förhållande med det jobbet i sex års tid. Jag har haft många förklaringar till varför jag slutade, men idag i mörkret, i luften som havet precis vidrört, förstod jag verkligen varför. Jag har hållit på med skit. Jag har varit en av aktörerna i en rörelse, ett skeende, ett fenomen, som är en sjuka i vårt samhälle. Vi håller på att konsulta bort det politiska. Vi coachar, kommunicerar och mindfulnessar mer än någonsin, vi lär oss att vara tydliga och lyhörda ledare. Och under tiden glider makten och pengarna ut genom pipelines och värderingsformuleringar. Vi är så upptagna av att granska och förbättra oss själva att vi inte längre ser att vi håller på att förlora vårt inflytande på samhället i stort.

Vid ett av de kurstillfällena som jag ledde i våras deltog en kvinna från Baltikum. Efter att jag hade gått igenom motivationsteorier, kommunikationsmodeller och företagsvärderingar räckte hon upp handen.

”En fråga. Om man har medarbetare som inte kan försörja sig själv och sina barn på den lön de får och man som chef inte har möjlighet att ge högre lön, vad gör man då?”

Ja, vad gör man då? Coachar lite? Motiverar och rabblar värdeord? Jag blev mållös såklart. Det var så jäkla rätt att jag blev mållös. Efter det kurstillfället gick det utför med min motivation. Jag kände mig som en företrädare för jordens största bull shit-våg. Den som just nu sveper över oss. Den som påstår att vi skapar våra egna liv med hjälp av tankar och visualiseringar (eller varför inte en önskan till "universum"?). Att vi själva styr genom våra prestationer. Det är inte sant. Det mesta i livet har vi ingen som helst kontroll över.

Jag beundrar Palme. Han var långt ifrån felfri, men han var övertygad om demokratin och samhällets värde. Han talade aldrig om att skicka arbetslösa på coaching så att de kunde visualisera fram en anställning men hjälp av en coach som med skattemedel utbildats på en helgkurs i Dalarna. Han talade om arbetslösheten. Han frågade, hur vill vi ha det? Hur vill vi att vårt gemensamma samhälle ska se ut? Han fick oss att lyfta blicken från plånboken. Han bad oss att visualisera en gemensam framtid. Han bad oss att formulera en ideologi.

Jag saknar Palme, jag saknar politiken. Här och nu ger jag fingret åt coaching, motivationskurser och konsulter. Följer du med?