När tystnaden tätnar

Mitt on and off förhållande med bloggen fortsätter. Jag är tillbaka i Götet efter den där månaden av lugn och ro och skrivande. Det blev inget av något av det kan jag avslöja, men det blev ändå bra. När jag kommer tillbaka till Sverige har jag varit borta så länge att det känns märkligt att läsa å,ä och ö på skyltar och jag tycker att människor är tysta på bussen. När de ska gå av säger de ingenting utan ger blickar, nickningar ja, allt som är möjligt utom att öppna munnen och säga: ”Ursäkta, jag ska av”. Som om det skulle vara det absolut värsta man kunde göra. Jag tappar en handske på spårvagnen och någon klappar mig på axeln och pekar på handsken. När jag säger tack nickar han tillbaka, men öppnar inte munnen.

Ja, du tysta du glädjerika sköna. Står det i nationalsången så. I Katalonien frågade jag T varför alla skriker så mycket i sociala sammanhang. Han har inget svar men erkänner att visst är det så. Man skriker vid middagsbordet. Inget konstigt med det.

Det  kan vara tyst och glädjerikt, men också öronbedövande och glädjerikt. Det beror på. Jag börjar bli lite inhemsk i Barcelona, jag ser svenska turister slå sig ner på dåliga matställen och kalkylerar i huvudet kring om jag ska öppna munnen och säga att det finns ett mycket bättre ställe bara femtio meter bort. Med ett riktigt kök och bra priser. Jag är tydligen inte så inhemsk som jag trodde för jag är tyst och ser hur de microvärmda pizzorna ställs ner på bordet. Nu kommer de att komma hem och berätta att maten i Spanien är äcklig. Man drar sina slutsatser utifrån den information man har.

Tillbaka i Sverige och tystnaden omsluter mig som en trygg sfär där jag hör mig själv tänka. Det har sina för och nackdelar. Ibland behöver man bli störd i tystnaden, inbjuden till någon annans verklighet, man behöver pröva sanningshalten i alla de där slutsatserna som kommit till.

Men skrivandet behöver tystnaden. Så kanske kommer jag igång på riktigt nu, kanske inte. T berättade att han skrev i många år på sin första bok. Det är så det är. Efter den första vet man att man kan göra det, men innan dess är det oklart om slutpunkten någonsin kommer att sättas. Om tystnaden kommer att lägga sig över historien som inte verkar ha något slut.

Apropå ingenting annat än att inte hålla tyst, så vill jag dela med mig av en stark text som en vän skrivit. Det är bra och det är modigt. http://tjejkraft.se/nar-en-trettonarig-flicka-blir-valdtagen

Vi hörs, vi snakkes.