Konsten framför allt
Jag hade tänkt skriva om vuxna barn till självupptagna och narcissistiska
föräldrar. Det verkade vara det som var mitt tema igår kväll, först Felicia
Feldt på Skavlan och sedan Francesca Woodman på K-special.
Det var bara det att jag somnade innan jag sett klart på ”Francesca,
konsten och fallet”, en dokumentär som – med hjälp av dagboksanteckningar,
intervjuer och bilder – skildrar Francescas korta liv och konstnärskap. När hon
var 22 år kastade hon sig ut från ett fönster i New York. Jag somnade innan jag
sett slutet och därmed drog jag slutsatser och paralleller mellan Felicias barndomsskildring
som dotter till uppfostringsgurun Anna Wahlgren och Francescas uppväxt i ett
hem där konsten gick före allt, till och med före kärleken till barnen.
Så i morse tittade jag på slutet av dokumentären, och parallellerna
blev färre mellan Francesca och Felicia. Jag tror att de båda delade smärtan i
att ha föräldrar som hade något mycket större i sitt liv än barnen, men där
Felicia blev använd som en del i den till synes perfekta värld Anna Wahlgren
försökte visa upp, blev Francesca bara lämnad utanför.
Jag frågade mig om Francesca själv blev fotograf för att
förstå mysteriet med den där kraften som uppenbarligen drog föräldrarna bort
ifrån henne. Skaparkraften. Hon var otroligt begåvad och före sin tid. Och som
vanligt är med dem som är före sin tid fick hon inte den uppskattning hon
förtjänade. Tänkte hon att hennes skaparkraft inte var lika mycket värd som
hennes framstående mammas? Tänkte hon att hon aldrig skulle kunna mäta sig med sina föräldrar, varken som människa eller konstnär?
Francesca var aldrig del av familjen förrän hon själv
började skapa. Det var så man byggde relationer hos the Woodmans. Det var så George
och Betty Woodman möttes, genom den gemensamma övertygelsen om att de var
konstnärer och att konsten var det absolut viktigaste i tillvaron. Så viktig
att den var en plikt.
Betty Woodman säger: ”Jag har ingen aning om vad jag ville
få ut av att ha familj. Jag ville nog uppleva att vara mor.(…) Men jag tänkte
inte på vilket enormt ansvar det innebar.”
George är mer luddig, för honom var det bara något som
hände. Han är också den som verkar mest tagen av Francescas död. Betty stirrar
in i kameran med sin tomma blick, till synes oberörd. Hon talar om Francesca
som om hon vore en kollega.
George säger att han aldrig skulle ha känt sig nära sin
dotter om det inte varit för det faktum att hon började skapa genom fotokonsten.
Jag blir förbannad så klart. Mest på Betty som så tanklöst
drev på familjebildandet. Det är oändligt orättvist, men en mors kallsinne är
svårare att ta.
Och så i morse förstod jag att det kanske inte rörde sig enbart
om kallsinne.
”Hur hanterade jag skulden? Jag försökte hålla mig undan
från den. Jag tror inte det finns något sätt att hantera den.(….) Jag tror
fortfarande inte att jag kan närma mig den. (….) Det som hände mig var att jag
slutade arbeta.”
Den enda gången sitt liv som Betty slutade arbeta.
Uppnådde Francesca sitt mål? Att äntligen få sina föräldrar
att lägga ner penslarna och ägna sig uteslutande åt henne. Att se bara henne.
För Betty och George var den största uppoffringen inte Francescas födelse, utan
hennes död.
Ett barn som tanklöst sätts till världen, hur många är vi?
Kanske efterlängtade, men utan förståelse för att det är en individ som gör
entré. Inte ett verk, inte en förlängning, inte ett redskap, inte en accessoar.
Kanske är det därför jag själv inte har barn. För att jag
förstått just det. Och för att jag inte är redo att lägga ner penseln. Ännu.
Jag vill också tillägga att just igår fick jag flera exempel
på föräldrar som lagt ner penseln många år av sina liv, som sätter barnen
först. Ni är hjältar, och i hemlighet både beundrar och avundas jag er. Jag
vill tro att jag - Frida, Francesca och Felicia är undantag. Jag hoppas det.
