Konsten framför allt

Jag hade tänkt skriva om vuxna barn till självupptagna och narcissistiska föräldrar. Det verkade vara det som var mitt tema igår kväll, först Felicia Feldt på Skavlan och sedan Francesca Woodman på K-special.

Det var bara det att jag somnade innan jag sett klart på ”Francesca, konsten och fallet”, en dokumentär som – med hjälp av dagboksanteckningar, intervjuer och bilder – skildrar Francescas korta liv och konstnärskap. När hon var 22 år kastade hon sig ut från ett fönster i New York. Jag somnade innan jag sett slutet och därmed drog jag slutsatser och paralleller mellan Felicias barndomsskildring som dotter till uppfostringsgurun Anna Wahlgren och Francescas uppväxt i ett hem där konsten gick före allt, till och med före kärleken till barnen.

Så i morse tittade jag på slutet av dokumentären, och parallellerna blev färre mellan Francesca och Felicia. Jag tror att de båda delade smärtan i att ha föräldrar som hade något mycket större i sitt liv än barnen, men där Felicia blev använd som en del i den till synes perfekta värld Anna Wahlgren försökte visa upp, blev Francesca bara lämnad utanför.

Jag frågade mig om Francesca själv blev fotograf för att förstå mysteriet med den där kraften som uppenbarligen drog föräldrarna bort ifrån henne. Skaparkraften. Hon var otroligt begåvad och före sin tid. Och som vanligt är med dem som är före sin tid fick hon inte den uppskattning hon förtjänade. Tänkte hon att hennes skaparkraft inte var lika mycket värd som hennes framstående mammas? Tänkte hon att hon aldrig skulle kunna mäta sig med sina föräldrar, varken som människa eller konstnär?

Francesca var aldrig del av familjen förrän hon själv började skapa. Det var så man byggde relationer hos the Woodmans. Det var så George och Betty Woodman möttes, genom den gemensamma övertygelsen om att de var konstnärer och att konsten var det absolut viktigaste i tillvaron. Så viktig att den var en plikt.

Betty Woodman säger: ”Jag har ingen aning om vad jag ville få ut av att ha familj. Jag ville nog uppleva att vara mor.(…) Men jag tänkte inte på vilket enormt ansvar det innebar.”

George är mer luddig, för honom var det bara något som hände. Han är också den som verkar mest tagen av Francescas död. Betty stirrar in i kameran med sin tomma blick, till synes oberörd. Hon talar om Francesca som om hon vore en kollega.

George säger att han aldrig skulle ha känt sig nära sin dotter om det inte varit för det faktum att hon började skapa genom fotokonsten.

Jag blir förbannad så klart. Mest på Betty som så tanklöst drev på familjebildandet. Det är oändligt orättvist, men en mors kallsinne är svårare att ta.

Och så i morse förstod jag att det kanske inte rörde sig enbart om kallsinne.

”Hur hanterade jag skulden? Jag försökte hålla mig undan från den. Jag tror inte det finns något sätt att hantera den.(….) Jag tror fortfarande inte att jag kan närma mig den. (….) Det som hände mig var att jag slutade arbeta.”

Den enda gången sitt liv som Betty slutade arbeta.

Uppnådde Francesca sitt mål? Att äntligen få sina föräldrar att lägga ner penslarna och ägna sig uteslutande åt henne. Att se bara henne. För Betty och George var den största uppoffringen inte Francescas födelse, utan hennes död.

Ett barn som tanklöst sätts till världen, hur många är vi? Kanske efterlängtade, men utan förståelse för att det är en individ som gör entré. Inte ett verk, inte en förlängning, inte ett redskap, inte en accessoar.

Kanske är det därför jag själv inte har barn. För att jag förstått just det. Och för att jag inte är redo att lägga ner penseln. Ännu.  

Jag vill också tillägga att just igår fick jag flera exempel på föräldrar som lagt ner penseln många år av sina liv, som sätter barnen först. Ni är hjältar, och i hemlighet både beundrar och avundas jag er. Jag vill tro att jag - Frida, Francesca och Felicia är undantag. Jag hoppas det.