Kraft utan gräns

Vad jag visste om Amanda Ooms före morgonens intervju i Tv4 var inte mycket. Jag tyckte om henne i ”Så vit som en snö”, jag hade hört att hon haft en stormig relation med Thåström (vem har haft en lugn relation med honom kan man undra) och så beskrev Kajsa Grytt henne som en ”naturkraft” i sin bok härom året. Och med naturkraft menades att Amanda Ooms drog till sig män.

En annan upplevelse av Amanda Ooms – mer av det personliga slaget – hade jag i nittiotalets Stockholm, då jag på en fest började prata med en kille som var hopplöst förälskad i henne. Jag tror att de träffades på en filminspelning, att de hade en kort historia och att hon sedan dumpade killen som en kall potatis. Hur som helst så kunde han inte sluta prata om henne, samtidigt som han försökte flirta med mig. Jag antar att jag var i den ålder då sådant hände. Alltså att  det var helt ok att man grät över sitt ex samtidigt som man försökte fiska efter bekräftelse från någon annan (jag gjorde det själv många gånger). Men den här killen berörde mig, inte för att han hade en vinnande personlighet, men därför att han verkligen var knäckt. Jag fick känslan av att han dragit högsta vinsten i ett lotteri, bara för att sekunden efteråt kastas tillbaka i verkligheten som den såg ut innan, fortfarande med smak av det söta, men nu utan chans att uppleva det igen.

Till och med jag förstod att den här killen aldrig mer skulle få en chans med någon som Amanda Ooms. Jag undrade vad i all sin dar Amanda Ooms kunde ha sett hos honom. Något måste det ju ha varit, så jag kanske dröjde mig kvar i konversationen lite för länge. Jag tror till och med att vi delade taxi hem, men att hans tjatande blev så överväldigande att jag lämnade honom på gatan utanför min port i midvinterkölden.

Så i morse tittade jag på intervjun med Amanda Ooms på Nyhetsmorgon. Ja, jag förstod det där med naturkraft, men inte i bemärkelsen att dra till sig män. Snarare verkade hon oändligt klok och i kontakt med sig själv. Människor som har funderat, som är vana att skapa utifrån inre processer, de har ofta satt ord på saker som vi alla upplever men som vi inte haft modet att utforska. Jag antar att det är det som är konstens kärna och konstnärens uppgift.

Amanda beskrev hur hon, därför att hon som barn redan upplevt det värsta, blivit en gränslös person. Ett barn som förlorat sin mor, vad värre kan ske? Detta gav henne mod, men också en bristande förmåga att skydda sig själv. Jag har inte tidigare hört begreppet gränslöshet beskrivas så. Som lika delar mod och sårbarhet. Gränslöshet i psykologins värld är något som ska tämjas, begränsas, underordna sig lagen. Och jag som inte kunnat koppla ihop mitt risktagande, min äventyrslusta, min destruktivitet, med det faktum att jag äger fler möjligheter än gemene man. Att gränslösheten faktiskt ger förmåga att skapa. Jag har precis som Amanda Ooms levt stora delar av mitt liv i kappsäck, jag kan inte släppa den där kappsäcken. Och här sitter en naturkraft, en oändligt begåvad kvinna, och säger att det är ok. Att det faktiskt är det som har gjort hennes liv till det det är. Jag tror jag hittade en förebild i morse, och det händer väldigt sällan.

Så jag förstår den där killen i nittiotalets Stockholm. Han hade råkat ut för en brakförlust. Jag hoppas att han så småningom hittade ro i sig själv, att han inte sitter på någon krog på Söder och berättar för sina trötta kompisar om sin storhetstid med Amanda Ooms. Men man kan aldrig så noga veta. Där en naturkraft dragit fram blir aldrig landskapet sig likt igen.