När man vänder på stenar....

Så har jag öppnat upp för alla möjligheter och satt mig ner och försökt definiera vad det är som pågår och hur jag ska gå vidare. Det står klart och tydligt att det som jag trodde var ett problem, egentligen är minst två. Ett kortsiktigt och ett långsiktigt. På kort sikt måste jag lösa min ekonomi och hamna på banan igen yrkesmässigt. Det behöver inte vara drömjobbet, men jag behöver i alla fall känna att jag gör något vettigt. På lång sikt måste jag drömma. Jag behöver känna känslan av att tanken på något får mig att leva upp, fyller mig med kraft att gå framåt med vinden i håret. När jag satte mig ner för att rensa i den stora klumpen som jag trodde var ett enda problem, upptäckte jag att det var detta, att jag tappat min längtan och mina drömmar, som var det värsta.

Jag har haft ett otroligt tufft år. Jag ska bespara er alla detaljer, men låt oss säga att på dagen för ett år sedan, upplevde jag en sak som jag hört många berätta om, men som jag ändå inte kunde föreställa mig. Jag kom inte upp ur sängen. Och det var inte som jag hade trott när jag fått det beskrivit för mig, att jag var så mentalt trött att jag inte brydde mig om att resa på mig, nej, jag kom rent fysiskt inte upp ur sängen. En hemsk tid började. Jag orkade absolut ingenting. Efter att jag fönat håret var jag tvungen att gå och lägga mig och sova i två timmar. Jag var bara sugen på en enda sak och det var glass, vilket resulterade i att jag på rekordtid blev rätt rund, jag ville bara klä mig i kläder som liknade sjok, jag ville gömma mig, försvinna, och aldrig mer visa min nuna i världen. Det som drabbade mig, var vad man i dagens samhälle kallar utbrändhet. Kärt barn har många namn. På min sjukskrivning stod det ”livskris och utmattning” vilket väl beskrev situationen ganska väl.

Nu har det gått ett år och jag kommer definitivt upp ur sängen. Mer än så, jag känner mig bättre än på länge. Men när jag så satte mig ner för att bena upp vad det var som pågick, såg jag rädsla. Jag har läkt allt utom rädslan. På många sätt gömmer jag mig fortfarande för världen, och vad värre är, jag är rädd för att sätta igång på riktigt igen. Livrädd faktiskt. Men ok, vad är det som är så farligt med att gömma sig under en filt på Masthugget ett tag? Nja, egentligen ingenting om det är det man vill, men det sorgliga i kråksången för mig, är att jag i och med rädslan för att gå ut och möta världen, inte vågar drömma längre. Det är något av det sorgligaste jag upplevt, värre än att inte komma upp ur sängen.

Som ni vet blir det inget doktorat på GU. Ok, då söker jag mig bort, tänkte jag, jag åker dit de forskar om kreativitet och skapande. Jag letade på internet och hittade en intressant professor i Paris. Jag älskar Paris, jag pratar franska, jag skulle jättegärna vilja bo där igen. Och när jag berättar om detta för min käresta får han något drömskt i rösten. Han ser det framför sig, drömmer om att kunna ta bilen och vara hos mig på några timmar. Och jag, drömmaren numero uno, den mest slipade visionären någonsin, jag kan inte se det. Det är stängt, igenbommat, omöjligt, grått.  Jag som tidigare har varit tvungen att hejda mig i mitt drömmande för att inte segla bort för långt på optimismens hav. Jag kan inte ens föreställa mig stöket från gatan i Paris, fastän jag upplevt det hur många gånger som helst.

Så nu vet jag inte hur jag ska göra, men en sak är säker, jag måste på något sätt deala med rädslan och våga hoppas igen. Jag vet att bilderna finns där. Jag vet att känslan av äventyr ligger och väntar på att blomma upp. Bara jag vågar igen.