Crash and burn girl
Vad gör man när man är på sinnessjukt dåligt humör? Skriver man blogg ändå? Det kokar i mig, och inte längre av feber, den försvann i förrgår. Jag är bara så vansinnigt trött, ja utled på, att få dåliga besked. Inget av de forskarprojekt som min eventuelle handledare sökt pengar för har fått anslag. Idag kom nejet från en av de stora. Okej, forskningen och doktorstjänsten till hösten var en long shot, men det hade passat mig så bra. Det funkar ju för andra, men inte när jag gör entré i den akademiska världen. Pang bom i fejan stängs porten till kunskapens högborg. Det hade varit så bra att kombinera kreativit skrivande och forskning, men nu kommer det inte att bli så. Dörren har stängts, åtminstone om jag vill bo kvar i Göteborg.
Jag inser hur mycket jag glidit fram i tillvaron vad det gäller jobb tidigare i mitt liv. Och nu har det varit nej från alla håll i ett halvårs tid, nu är det bara uppförsbacke vart jag än ser, trots det berömda tålamodet som alla säger ska löna sig så mycket. I helvete det gör. Det som har lönat sig i mitt liv har alltid varit när jag bara har kört på och hetsat. Då har det hänt grejer. Ibland har det blivit sisådär, ibland till och med kraschar, men det har i alla fall hänt saker. Den som väntar på något gott väntar faktiskt alltid för länge.
Jag tror jag ska börja leva efter Vargen i Bamses devis: ”Det man inte har, och det man inte får, det taaaar man.” Jag ska sluta känna in och vänta på den rätta tiden, jag ska lägga ned tron på att saker kommer till mig. Det gör de icket. Man måste jaga. Man måste kräva. Man måste vara allmänt jobbig och åttiotalsambitiös. Fram med axelvaddarna och svärdet och korka upp Beaujolaisen, eller vad det nu var man drack på krogen ’85.
Hur kan det inte ordna sig för mig? undrar jag. Jag har sammanlagt åtta års högskolestudier, jag pratar 4,5 språk, jag skriver bra, jag är social, jag är empatisk, jag är kompetent och jag är en grym kollega. Men nej. Ingenting. Förstår ni kompotten, storkoket, ilskegrytan som puttrar?
Nu ska jag gå ner i tvättstugan och avreagera mig på jag vet inte vad, kanske vika tvätten väldigt häftigt, eller rycka upp torktumlaren med stuns. Eller ska jag rita något opassande med spritpenna på väggen? Nej, det blir för mycket. Men en arg lapp skulle man ju kunna kosta på sig. Jag förstår de där lapparna nu. De har skrivits av männsikor som känner sig som jag gör idag. Jag förlåter dem alla deras lappar. Och kräver goda nyheter. Omgående.
