Vem är jag nu igen?

Vem är jag? Egentligen. En fråga som vi ställer oss ibland. Eller nej, inte ibland, ganska ofta skulle jag våga påstå. Men i våra tider kanske frågan ställs utifrån yttre attribut. Är det här huset jag? Är den här tröjan jag? Är den här relationen jag? Likväl är den där, frågan. Vi definierar dagligen oss själva. Kanske för att hålla kursen i stort och smått, för att bibehålla känslan av att det finns ett jag som är beständigt och som vandrar genom livet guidad av sitt inre.

Om man inte själv orkar fastställa vem man är så går det bra att göra ett personlighetstest. De är ganska populära, du har säkert fått göra ett sådant vid någon anställningsintervju. Jag använde mig själv av personlighetstest (och gjorde ett själv) under min examensforskning. I samband med allt detta fick jag stränga instruktioner om hur testet skulle delas ut hur instruktionerna skulle låta osv. Allt för att mätningen skulle bli så exakt som möjligt. Det sades att personligheten var beständig, om jag gjorde samma test om 15 år skulle det se likadant ut i stort sätt. Hus och tröjor kommer och går, personlighetstestet består.

Men jag undrar jag. Och för några veckor sedan läste jag om en rapport som visade att vår personlighet inte alls är beständig. Tvärtom förändras vi i stor grad från det att vi är tjugo till dess att vi är sextio. En intressant upptäckt var att om vi ser i backspegeln så inser vi att vi har förändrats, medan vi har svårt att föreställa oss att vi kommer att vara annorlunda i framtiden. Vi är helt enkelt vårt beständiga jag just nu. Det kan förklara varför det är så svårt att föreställa sig att man kommer att bli glad när man är deprimerad, eller tvärt om för den delen. Det kan förklara korkade ekonomiska beslut. Det kan förklara många av de felaktiga beslut vi tar.

För några dagar sedan var jag och klippte mig. När jag kom in på salongen, där jag inte varit på tre år, kände jag mig väldigt låg. För det första var mitt hår en katastrofzon sedan några veckor tillbaka. Men sedan var det också en känsla av att träffa mitt jag för tre år sedan. Jag hade en bild av hur jag såg ut i just den salongsspegeln, vad jag pratade om när jag satt i stolen, vad mina förhoppningar var, mina framtidsvisioner. Så det första jag sa till min frisör när jag satte mig ner var naturligtvis: ”Ser du vad tjock jag har blivit?” (Alla vet ju att lyckan, livet och framtiden avgörs av kroppsfett!)

I det där tjocka fanns så mycket mer än bara mina extrakilon. Där fanns uppgiveneheten över att många av de förhoppningar och drömmar jag haft sist jag var där, nu var betydelselösa och grusade. Och de nya, mitt nya jag, är inte riktigt på plats ännu. Medan klippningen gick sin gilla gång, och jag fick tilbaka ”min” hårfärg (som är strawberry blond och inte mörkt råttfärgad som naturen bestämt) formulerades nya drömmar, en ny lägesrapport och ett konstaterande kring att det jag trodde var min framtid för tre år sedan inte var bra. För mig. Som person.

Min frisör var sen så kunden hon skulle klippa efter mig kom innan jag hade hunnit gå. Det visade sig att det var en kollega från ett tidigare jag. När jag var designer. De var så speciellt att träffa min fd kollega där och då. Jag gick ut från salongen och mindes hur jag var, då. Vem jag var. Och det var inte den sista påminnelsen jag fick om jag-då. Någon högre makt ville banka in det i skallen på mig. Mitt nuvarande jags bankkort hade gått sönder så jag var tvungen att reglera min skuld kontant hos frisören dagen därpå. I stolen framför sanningsspegeln satt ytterligare en kollega från förr. Samma glädje, samma känsla av lätthet. ”Men Frida, det är någon mening med det här!” sa min frisör medan hon slog ut kvittot.

Under en fika, två dagar senare, med en god vän från psykologstudierna hör jag mig själv utbrista lite out of the blue: ”Innan jag började på psykologprogrammet var jag en glad person! Jag var lättsam, jag brukade skoja mycket.”

Så nu undrar jag vem jag är egentligen. Är det något värt att fundera över? Eller ska jag köra den katalanska stilen. Tänka att det inte är någon idé att tänka så mycket, att det är bättre att dra sig framåt med hjälp av god mat, arbete och nära och kära. Det kanske är det som är jag. Vem jag än är, ska detta jag ta en kaffe till och måla vidare på den tavla som jag påbörjade igår. Den känns väldigt jag. Och den gör mig glad. Det har tester och beprövad erfarenhet visat.

Här finns Håkan Hellströms syn på saken.