Imperiets fall
Medan kaffet på maten,
som jag egentligen bara tog för att den är inkluderad i lunchpriset, kallnar
tittar jag på T och säger: ”Det här är ingen rolig tid att leva i. Det är ett
imperiums fall, en tidsepok som går i graven och vi kommer aldrig att få leva
eller veta något om det nya som kommer.”
Jag läser ”Ögonblicket”
av Douglas Kennedy och slås av hur nära det är, det som var. En halv
stadskärna, som en smula av väst inpackad i DDR. En mur som jag rörde vid
sommaren ’99, ett land som jag körde igenom 1990. Då det fortfarande var
kommunismens gråa färgskala som dominerade landsbilden. Då trodde vi att det
var början på något nytt, på fred och unioner, på frihet i obegränsad skala.
Inget mer Checkpoint Charlie. Nu är där bara ett museum. Men i själva verket
var det början till slutet och nu är vi mitt i ett imperiums fall. Alla tecken
finns där. Vår fixering vid mat och skådespel och sex. Se franska hovet före
revolutionen. Se romarriket.
”Tror du att de franska
revolutionärerna förstod den nya tid de skapade, att upplysningsmännen fick se
sin enorma inverkan på vårt tänkande?” svarar T medan vi gör oss redo för att
gå.
”Nej, det må vara sant.
Men jag tycker bara att det är en jäkla skittid att leva i. Jag vill se det
nya, förstå vart vi är på väg.” svarar jag.
Jag tänker på mina
ungdomsdrömmar. De handlade inte om märkvärdigare ting än en resa i Europa. Att
få bo en tid i ett annat land. Det var stora drömmar då. Nu blir man närmast
betraktad som störd om man inte har rest jorden runt.
Jag har levt hela
globaliseringen. Nej, kanske inte hela, för det verkar inte vara över ännu. Är
det sant som konspirationsteorierna säger att det finns en världsmaktelit som
vill skapa en internationell underklass medan de tronar på pengar i den
världsvaluta de skapat? Är det det nya?
Var är de filosofiska
ideologier som ska ta oss bortom upplysningstidens sista suckar? Jag letar men
hamnar bara bakåt i tiden. Även om jag inte är ensam om att söka, inte ensam om
att se. Vi är inte så många. De flesta av oss duckar och hoppas bli räddade av
den svenska kronan. Eller bara för att vi är så duktiga. För att vi har haft
tur. För vi är ett av världens mest skuldsatta folk. Men vad gör väl det när
fredagsmenyn består av honungsslungade rotsaker och långkok på högrev i vin och
tomat? Vi skrattar när vi tänker på den delade avocadon fylld med räkor och
majonäs. Tänk att det var festligt. Då. Då när drömmarna inte tog oss längre än
till Paris.
