Den största kärleken

Det är varmt i baksätet av Volvon. Syntetklädseln bränner mot baksidan av mina bara lår. Medan landskapet från sidan av Autobahn susar förbi drömmer jag mig bort. Som alltid, bort. Någon annanstans. Att vara på väg till en semester i Italien med min familj räcker inte. Jag vill bli vuxen, jag vill bestämma själv, men framför allt vill jag bli stor nog att bli älskad på riktigt. Inte fråga chans och sedan knappt våga prata. Det ska vara han och jag. Gärna i en stor stad som inte ligger i Sverige.

Det är sommaren 1985 och i min freestyle går Whitney Houstons debutalbum på repeat. Den första favoriten var ”How will I know?” men efter flera lyssningar tycker jag också om ”All at once”. Sedan är det två andra sånger som jag inte riktigt förstår. Den som handlar om en kvinna som sparar all sin kärlek för några stulna ögonblick med en gift man. Och så den om den största kärleken av alla - att älska sig själv. Jag tycker det är helknasigt. Jag är elva år och det är första gången i mitt liv jag ens konfronteras med tanken på att man kan älska sig själv. Jag tycker det låter självgott. Jag undrar om det är okej att tycka om sången så mycket som jag gör. Jag trodde att kärlek är något som måste komma utifrån, genom bekräftelse från andra. Utan andras omdömen, vem är jag då?

Ingången till lägenheten ligger på via San Zanobi, men sovrumsfönstret vetter mot Piazza dell’Indipendenza. Det susar av folkvimmel och vespor, men sorlet överröstas av en starkare röst. Grannen spelar ”I will always love you” om och om igen. Bakom de vita gardinerna har jag stulit en stund med en man som egentligen inte är min. Han är min första stora kärlek. Tillsammans har vi varit i Florens, Milano, Paris, London, New York och Los Angeles. Vi älskar varandra. Han är gift. Han har sagt mig att vi har en speciell kärlek. Den största av dem alla. Det är tidig vår 1992 och drömmarna från baksätet av Volvon sju år tidigare har blivit verklighet. Så varför känns det som om något stort fattas?

Sädesärlorna dansar med mig nedför den långa backen. Fälten vid sidan av cykelvägen är fortfarande gröna och vinden är ljum mot mitt ansikte. I öronen sjunger Whitney om hur hon trots allt bara känner kärlek för alla som varit del i hennes liv. Som så många gånger tidigare hänt med hennes låtar, spelar jag ”Nothing but love” gång efter annan. Jag har försökt starta om igen, nytt land, nytt jobb. Det är sensommar 2009 och jag undrar om jag kan förlåta och gå vidare. Om jag en gång för alla kan släppa känslan av att det är något som saknas, något jag aldrig fått och som jag nu börjar inse att jag bara kan ge till mig själv. All kärlek och alla äventyr i världen har inte stillat lusten att söka mig någon annanstans. Men kanske framför allt, att söka någon annan. Än mig själv.

Det är februari 2012 och Whitney Houston dog under natten i ett hotellrum på Beverly Hilton i L.A. Jag har faktiskt bott på samma hotell en gång. Men då pratade de mest om att ”Pretty Woman” spelats in där. Jag antar att det faktumet från och med nu för alltid kommer att vara överskuggat.

Den största kärleken, att älska sig själv. Den svåraste kärleken, den många av oss spenderar en livstid på att försöka undvika. Vad som helst men inte det.

”The greatest love of all, is easy to achieve”.

Nej, det skulle jag inte vilja hålla med om. Det lättaste är att söka sig ut, bort, till någon eller något annat.

Det är att varje dag bestämma sig för att inte vandra i någon annans skugga och att därigenom riskera både med och motgångar. Det är att om möjligt, trots allt, inte lyssna på rösten som avfärdar tanken på att älska sig själv.

Tack Whitney för din röst. Må du finna frid i den största kärleken.