Julens skåpmat

Varför är det så vansinnigt jobbigt att gå upp på vinden eller ner i källaren? För mig i alla fall. Jag skulle hämta lite julpynt som jag tänkte ta med mig till Spanien,  jag var tvungen att rota lite i kartonger och pam! tröttheten slog till.

Gammal skåpmat. Saker som bär på minnen, på händelser från förr. På relationer som inte höll, hem som lämnats och tider som flytt. Och jag undrar: hur miljövänlig ska man vara? Det känns ju ändå onödigt att kasta bort och köpa nytt hela tiden.  Ska man skänka och köpa nytt? Det känns nästan lika illa. Jag gillar inte konsumtionshysterin, men samtidigt – gammal skåpmat, hur oaptitligt får det bli?

Min svårighet att göra som man alltid gjort, att skapa traditioner och framför allt – att följa andras utstakade vägar –  får sig en rejäl törn så här års. Mitt behov av frihet är osedvanligt stort, så stort att jag inte ens kan återanvända julpynt utan att känna mig instängd.

Jag minns min barndom på Gotland, på den tiden var förändringspotentialen hos människor väldigt begränsad. Det främsta argumentet för att såga en ny idé och stanna vid det gamla var: ”Så har vi alltid gjort.” Och det räckte. Sedan var det slutdiskuterat.
För mig blir ”Så har vi alltid gjort” kvävande. Men någonting i det är också fint och bevarande. Det inser jag rent intellektuellt. Om bara känslan kunde hänga med.

Jag hoppas kunna ladda julpyntet och textilierna jag bestämt mig för att packa ner i resväskan med ny energi. Om man tvättar och sätter in i ett nytt sammanhang, kanske känns då inte den gamla skåpmaten lika unken?

Jag får träna mig i år. Kanske skapa nya traditioner. Åtminstone julpynta. Åtminstone det. Kanske.

God andra advent på er!