Britpopen tjugo år senare

Jag läser Alex James självbiografi ”A bit of a Blur” fyra år för sent och inser att klockan från London till Göteborg är ännu mer släpande än den från Huvudstaden och hit. Men nu ska det inte handla om släpande klockor utan om nittiotalet. (Vilket i och för sig innebär en tidsresa av något slag.)

Jag fattade aldrig britpops-grejen när det begav sig. Jag bodde i Paris och upplevde danssidan av tidiga nittiotalet. I dansmusikens värld handlade det inte om band och livespelningar, där handlade det om vilket ställe man gick till. Fokus låg på en själv, man var inte publik, man var del av en rörelse, en våg, ett fenomen och som deltagare fanns det ansvar. Att klä sig rätt, att bete sig rätt och framför allt, att dansa och visa upp sig. Kanske är det för att jag aldrig kunnat kuva mig under auktoriteter som brit-pop och grunge inte föll mig på läppen. Den sista postern jag hade på väggen var Madonna, och den togs ner när jag var femton. End of idoldyrkan för min del.

Nu känns det skönt att upptäcka brit-popen hemma i soffan en ruskig höstdag nästan tjugo år senare. Guidad av en sällsynt välskriven bok. Men sedan påstår ju också Alex James att han bara halkade in i musikvärlden, att han egentligen ville skriva. Blur-eran har för honom blivit material för att skapa berättelser.

Alex James arbetar numera med att producera ost på engelska landsbygden, In the country. Det den ironiska medelklassungdomen föraktade när det begav sig är ofta det liv de lever 2011. Det finns det otaliga exempel på, en trött historia fint berättad av Henrik Schyffert i monologen ”The 90’s – ett försvarstal”.

Jag upplevde inte ironin i Paris på dansgolven och när jag väl flyttade till Stockholm i mitten av nittiotalet slog den mig med en käftsmäll. Jag vet att det finns många nöjes och kulturprofiler som talar nostalgiskt om nittiotalet i Stockholm, men tro mig, det var astråkigt. Om man jämför. Mina glittriga plastsandaler och tusen små hårknutar hittade aldrig sin plats. Jag klippte mig kort och gick omkring i någon slags over-sized militärskjorta som jag köpt på second hand på Camden market. Usch.

Vid millennieskiftet flyttade jag till Göteborg och den deppiga delen av nittiotalet var över. Dansmusiken kom tillbaka och hade en riktig återfödelse. Andres Lokkos rabblande av skitdåliga obskyra band som ingen orkade lyssna på, men som alla kände sig dumma för att aldrig ha hört talas om, var så över. In med Sex and the City, cerise och glittrigt smink. Ut med manchesterjeans och randiga tröjor. Militärskjortan förpassades till vinden där den senare kom att packas upp och hamna hos Myrorna 2006. Kanske kommer jag att se den vandra runt på Järntorget en dag.

Nu ska jag försöka lyssna på musiken – på Blur – utan att förknippa dem med hela vågen runt omkring. Om Blur fortfarande inte faller mig på läppen så får jag helt enkelt göra som Alex James, se det som grogrunden för en riktigt god historia. Och en sådan har jag ju aldrig tackat nej till.