Borde det inte kosta att smaka?

Jag funderar på två olika alternativ: Att skriva som Knausgård eller att skriva som Kissie. Vi lever i de självbiografiska texternas tidevarv. Det finns för all del andra ord för det där: individualism, narcissism, exhibitionism, eller som Kissie kallar det: ”att ljaga”.

Både Kissie och Knausgård känner sig fångade i medelklassen och familjebildandet, bilvande eller varande. Knausgård på babyrytmiken och Kissie på IKEA. Det värsta Kissie vet är familjer som är nöjda. Det värsta Knausgård vet är att bli fråntagen sin manlighet genom att sätta sitt barn i fokus. En fader är ingen potentiell sexpartner enligt honom. Begreppet FILF har tydligen inte fått genomslag ännu.

Men vad vet jag, jag som flytt familjebildande och rotande, jag som lever ett alternativt liv. Egentligen har jag inte aktivt valt bort, jag har mer slussats in i något annat. Fast det är inte riktigt sant, jag har haft chansen men vänt den ryggen några gånger.

Det är bara det att jag inte vill ha sällskap av Kissie och Knausgård med anhängare (Magnus Utvik i Gomorron känner igen sig) i mitt unika livsbyggande. Om jag nu fått betala utanförskapets pris, och det har stundtals varit högt, vill jag inte ha några snyltgäster som inte avlagt kuvertsavigift. Man kan som bekant inte både ha kakan och äta den. Knusgård har en stadgad ekonomi, familj och karriär men får ändå stå där som alternativ rebell. Kissie bantar, injicerar diverse substaner i anisktet, har 170 000 träffar på sin blogg varje dag, men har ändå mage att skriva att hon är äventyrlig och inte vill forma sig efter mallen.

Jag tror jag ska skriva en brutalärlig självbiografi. Bara för att visa hur en slipsten ska dras.  

Prince kommer till Slottskogen! Äntligen, som jag har väntat.