Nej

”Har du svårt att säga nej?”

Reportern lägger huvudet på sned och tittar med ömkan på den företrädesvis kvinnliga intervjupersonen (manliga finns också men de är ovanligare). 

”Ja, jag har svårt att säga nej, men jag håller på att lära mig med hjälp av (sätt in ord som KBT, coaching, självutveckling, motivationssamtal och träning här).”

Så, nu är det officiellt, ännu en halvkänd kvinna har erkänt att hon har svårt att säga nej. Ofta följs fallet upp några månader eller ett år senare när kvinnan har lärt sig att säga nej. Hon har trätt in i nej-paradiset och befinner sig således i ett annat tillstånd, och får andra frågor. Hon blir beundrad, säljer böcker, drar på föreläsningsturnéer. Jag kunde inte säga nej, jag var misslyckad och lönnfet av allt godis jag var tvungen att stoppa i mig för att jag var så missnöjd med mig själv. Men titta nu. Jag kan säga nej och jag är smal och vältränad. Jag kan säga nej och jag har träffat en ny kärlek. Jag kan säga nej och jag är framgångsrik. 

För tre år sedan ganska exakt började en period i mitt liv som skulle komma att bli en av de värsta jag genomlevt. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att livet har serverat mig den ena ruttna rätten efter den andra, medan jag själv kämpat för fel saker. Dörrar har stängts och inga öppna fönster fanns att skåda så långt ögat nådde. Jag har behövt hjälp, periodvis mycket hjälp. Jag har hamnat i vårdapparaten. Av alla frågor och råd och anvisningar jag fått lyser en sak starkast av dem alla: Kravet på Nejet.

”Är du en duktig flicka?”

”Du måste lära dig att säga nej.”

”Du kan inte fortsätta så här, man klarar inte allt, sätt gränser.”

Och så vidare.

Jag sa nej. Det fick som följd att jag förlorade mitt dåvarande jobb. Då var det inget jobb att ha säger människor till mig. Och det må vara sant, det är jag den första att skriva under på. Men ändå,det var min försörjning och jag vet inte om ni har märkt det, men det är inga lättsamma tider vi lever i. Jobb dyker inte upp hur som helst.

Ibland funderar jag på om jag verkligen har varit så dålig på att säga nej genom åren. Har det varit mitt fel att jag blivit överbelastad? Är belastningen konstant och oändlig och är det vi som individer som måste begränsa den? Jag har inget bra svar på det, men jag vet att jag inte vill bli en av de nej-sägande kvinnorna som plötsligt verkar spända som fiolsträngar och som krampaktigt håller kvar vid sitt leende medan flosklerna rasar ut ur munnen. Jag vill bara få finnas lite. Jobba lite med folk som är snälla, umgås med människor som tycker om mig. Ska det vara så svårt?

Jag är duktig, men jag är definitivt ingen flicka. Jag är inte mina prestationer, men ändå är jag det. Varje gång jag uträttar något lägger jag en liten bit av mig i det jag gör, vad är det annars för mening med att skapa? Jag är inte rädd för att prestera, men om prestationen är felriktad i andras ögon, om den är för mycket jag och för lite kvinna, då kommer plötsligt de goda råden. Sätt en gräns. Du måste säga nej. Men det som verkar komma med krav-nejet är en likriktning. En kvinnomall. Och om nejet är meningslöst, om nejet till slut vänds mot mig själv och manar mig in en fälla, vad är det då värt?

Jag är ganska säker på att jag har kunnat säga nej till jobb, relationer och saker jag inte velat åta mig under livets gång. Däremot har jag varit alldeles för dålig på att skydda mig själv och framför allt på att bejaka min personlighet. Men jag har också bitvis blivit nedtryckt, utfryst och marginaliserad. Ofta i samband med att jag varit för mycket människa och för lite kvinna. Skulle jag ha pipit fram ett nej då? Hade jag haft en chans i helvetet mot århundraden av hierarkier och maktstrukturer? Knappast.  

Nästa gång du får rådet att säga nej och sätta gränser, stanna upp, och fråga dig: Vem ger rådet och vad är det jag förväntas försaka med nejet som krävs av mig?

Sedan kan man säga nej tack till de urdåliga råden. Det tror jag är det bästa nejet.