High pitch

Det går framåt upptäckte jag idag. För mig alltså. Någon annan kan jag inte stå till svars för. Det finns inget bättre kvitto på att man har utvecklats än att hamna i skarpt läge – i det här fallet en situation som vanligtvis känts obekväm – och reagera på ett nytt sätt.

Jag stötte på min gamla frisör på stan och det uppstod en sådan där ska-jag-hälsa-situation. Det var väldigt länge sedan jag klippte mig hos henne och när hon meddelade att hon skulle börja plugga och sluta att klippa hår blev jag i ärlighetens namn lite lättad. Som så många frisörer så var hon lite grann som Tussan. Ni vet Mia och Klara. ”Har du baaaurn?”

Fast då, för hundra år sedan, handlade det inte om barn utan om allt möjligt annat, allt som man kände sig osäker på fick man frågor om. Det var som om hon kunde scanna igenom ens system och trycka till där det blinkade rött av osäkerhet. Till slut satt jag i frsörstolen  och pratade med en high pitch-röst i hundra kilometer i timmen medan foliepapprerna frasade på mitt huvud.Jag försökte föklara hur saker och ting låg till med föga framgång, eftersom jag inte hade en aning om hur saker låg till. I alla fall inte de områdena som scannats röda. Vid uträdet från salongen var jag utmattad och jäkligt snygg i håret. Trots sin förmåga att framkalla ångest i mig så var hon grym på att klippa.

Så hälsa eller inte. Jag hälsade, mest för att jag var på gott humör och tyckte att det verkade vara det trevligaste. Och jag hade fått en lättare minnesförlust angående high pitch-utbrotten. Och hur som helst såg hon  frånvarande ut i ögonen när hon hälsade tillbaka med ett leende. Hon kände inte igen mig tänkte jag och fortsatte plocka bland dukarna med kycklingmotiv. Sedan vände hon sig om.

”Nu minns jag!”

Och sedan var det igång. Osäkerhetscanningen. Men så tänkte jag att det var bättre att stoppa den illa kvickt. Dels vet jag inte ens om en pro som hon skulle stå ut med alla osäkerhetsalarm i mitt system just nu, dels kände jag plötlsigt att jag inte hade något att dölja. Så när hon började med frågevalsen sa jag helt enkelt som det var: ”Jag är totalt förvirrad, vet inte vad jag vill göra eller vilken av mina svindyra och svåra utbildningar jag kommer att jobba med. Men jag mår bra, bättre än på länge.”

Det var som hon hejdade sig mitt i ett resonemang. Gamla tekniken gick inte. Hon öppnade jackan och visade en minimal mage. ”Tredje på gång! Här ligger vi inte på latsidan!”

Och när jag i den stunden sade att jag var glad för hennes skull så menade jag det verkligen. Och min röst låg kvar i samma tonläge som vanligt. Jag tänkte att om hon ville ha sista ordet kunde hon gärna få det. Leendet som aldrig nådde ögonen. Det jag trodde var så stelt för att hon inte kände igen mig. Det leendet var kvar som en grimas i nedre delen av ansiket där det fryst fast och börjat darra lätt.

”Kul att ses!” sa jag. För det var kul för mig. Jag gick därifrån och kände mig helt oberörd. Lite brydd över att hon känt behovet av att, trots alla kassar hon bar på, öppna jackan och skjuta fram magen. Det var hennes behov av bekräftelse, och det hade det säkerligen varit hela tiden. Hennes osäkerhet – min high pitch.

För Tussan går det inte så bra när allt faller, trots baurrn och man som är hockeyproffs. Kanske bättre att stanna upp och inse att man är förvirrad innan nästa kapitel av ens liv tar vid. Det gjorde Metallica, underbart berättat i Some kind of Monster som finns på svt-play nu. Och det gör jag. Jag vet inte vart jag ska men jag vet hur det kommer att kännas när jag är framme.

”This is the hugest chapter in my life” säger James Hetfield efter tre års kämpande i rehab och gruppterapi för att hålla ihop Metallica och sig själv. Och inte bara hålla ihop, göra bättre.

Jag tror det här är the hugest chapter of my life. Jag är mitt i det. Jag har inget att redovisa, ingen jacka att knäppa upp. Men jag har kommit närmare sanningen. Och – jag slipper prata med high pitch-röst. Bara en sådan sak.