In a New York minute

Ett nytt år. Egentligen har ingenting förändrats förutom datumet i en kalender som vi alla har kommit överens om att leva efter. Ändå medför den där datumändringen en möjlighet, om man så vill, att börja om. En ny chans presenterar sig. Och nu talar jag inte om de vanliga löftena om viktnedgång eller rökfrihet, utan hoppet om att det där som man väntat på, det där som man inte längre trodde var möjligt, ska hända. Jag har inte kunnat eller orkat men i år ska det ske. This is the year it all will happen som Marit Bergman uttrycke det. Det är den känslan jag menar, det kanske lite naiva hoppet om att livet kan ta ett hastigt skutt och bli bättre på bara ett ögonblick.

Är det inte underbart att tro på det oväntade? För mig har det alltid varit en livlina. En sista suck. Att man aldrig med exakthet kan veta vad livet har i beredskap, att det faktiskt finns en chans, låt vara att den är minimal, för att det där extraordinära ska bli verklighet.Vi har alla olika förväntningar. Mina har varit obarmhärtigt höga många gånger. Idag mindre än för tjugo år sedan. Idag kanske bara en vacker solnedgång fastän det är mitten av grå- februari, idag kanske bara ett givande samtal med någon jag tycker om. Men så har det inte alltid varit, och i ärlighetens namn väcks fortfarande det orimliga, obegripliga, orealistiska hoppet inom mig inför varje nytt år. Fast nu falnar det snabbare. Fast nu ler jag åt det. Vet inte om det är sorgligt eller rogivande, men så är det.

Och när det orimliga hoppet tar tag i mig, då längtar jag oftast efter en stor stad. Paris ligger nära till hands. Eller New York. Aldrig London. Jag behöver långa, breda gator vars slut man knappt anar. Jag vill ha en inbjudan till en fest där jag inte känner någon och där vem som helst kan dyka upp. Jag vill vara mitt i en rörelse. En rörelse som ingen vet är en rörelse förrän tio år senare när det börjar pratas om grupper, vågor och perioder. Och att jag då kan säga att jag var där. Där det hände. Det orimliga.

Jag har hört att om alla som säger att de var på Woodstock verkligen hade varit där så skulle halva USA ha stannat upp i augusti 1969. Ljuger de som påstår att de var där när de i själva verket befann sig hemma i soffan? Kanske inte. När det orimliga sker behöver man inte alltid vara på plats för att känna rörelsen.

Men jag har alltid haft det behovet, att vara där. Och där, det är  inte där jag är. I mina gamla dagböcker läser jag gång efter annan om hur mitt liv pågår någon annanstans och hur jag är på fel plats och att det är bråttom, bråttom Dit. Där allting kan bli bra. Där saker och ting faller på plats och jag och livet är på samma våglängd. Där mitt inre matchar det som är omkring mig.

Idag lyssnar jag på In a New York Minute av Don Henley och han sjunger om det obarmhärtiga hoppet. På en New York-minut kan allt förändras. Och jag längtar bort, för hur fint det än är med en vacker solnedgång i grå-februari, så är jag inte övertygad om att allt kan förändras på en Göteborgs-minut. Inte här där jag kan varje gatuslut och där jag är nöjd över att det är så tyst utanför mitt fönster.

Jag tror att det orimligt oväntade kommer att hända. Snart. Kanske redan i år. Och om jag har riktigt tur kommer jag inte ens behöva boka en biljett dit. Det här kanske är året där mitt orimliga liv pågår precis där jag är.