Bland folk
En sak som jag funderar på
ibland, är varför jag nästan aldrig stöter på människor jag vill träffa på
stan. Jag är ändå ofta ute på Göteborgs gator, olika tider på dygnet. Men nej,
inga spännande möten, inga vad kul att se dig, inga skräckförtjusande
återföreningar med gamla flammor. Det är rent ut sagt astråkigt. Det är ju ändå
en av fördelarna med att bo i en relativt liten stad. Att man stöter på folk
man känner.
En gång i tiden skydde
jag igenkänning och möten. Det blir lätt så när man kommer från ett litet
plejs. På Gotland var anonymitet en bristvara. När jag på lördagarna gick
Adelsgatan upp och tog av mot Östercentrum (och tillbaka igen), visste jag i
princip vilka 90% av dem jag mötte var. Och så var det för de flesta. Därför
uppstod ett konstigt hälsfenomen, eller snarare ickehälsfenomen. För att slippa
hälsa en gång i sekunden så hälsade man bara på dem man var närmast. Dem man
verkligen umgicks med, eller dem man hemskt gärna skulle vilja umgås med. Det
var helskumt, och en grogrund för en del konflikter.
”Ja såg Sussie på Östa å
hon helste inte på mi.”
”Jäävla satmare!” (eller vad man nu använde för ord på 80-talet som idag skulle
motsvara ”bitch”)
Så gick det till mina vänner,
det var hårda bud i Visby på 80-talet. I Klinte vet jag inte hur det var, jag
tror inte att vi hälsade på varandra. Det var liksom underförstått att man
hälsat en gång i urminnes tider (vid födsel) och sedan räckte det for life.
Nej, efter ungdomsår med
så mycket igenkänning att jag fick sålla bland hälsandet kändes det skönt att
komma ut i världen. Jag kunde presentera mig som jag ville, för vem jag ville.
Ingen visste var jag bodde eller att jag ramlat och slagit upp knät när jag
sprang 60 meter på Klintevallen i fyran. Det var befriande, minst sagt. Men nu
kan jag sakna att vara bland folk jag känner.
Nu är dock
stöta-ihop-lagen formad så att man visst stöter på samma folk hela tiden, bara
det att det ofta är folk man inte har något intresse av att träffa. Här är en
lista på folk jag ser hela tiden:
1, Robinson. En gubbe som
är lång och smidig som en gasell i sina kliv. Alltid klädd som om han vore redo
för en naturkatastrof eller dylikt. En liten överlevnads-ryggsäck, vindbyxor,
funktionell jacka, springskor…ja, ni fattar. Jag och min syster brukade skämta
om honom och kom fram till att om en atombomb exploderade i Göteborg så skulle
bara kackerlackorna och denne gubbe överleva. Han har långt skägg, ett skägg
som han på senare tid börjat färga rött. Fråga mig inte varför, kanske för att
det är 2012 och världens undergång är nära.
2, Kladdkakan. En äldre
dam med ganska sött utseende som brukade komma in på Cafeva när jag jobbade där
och fråga: ”E kladdkåkan kladdiiiiig?” Varpå man svarade ja. Varpå hon köpte en
bit.
3, Den snygga lodisen. En
man i fyrtioårsåldern som tydligt inte lever ett åtta till fem liv, men som av
någon anledning alltid har väldigt trendiga, och dyra, kläder. Typ full på
60-bussen klockan två en tisdag i Acne-jeans. En söt hund har han också.
Ja, det är mina kompisar
på stan. Önskar att gänget kunde utökas. Önskar härmed stöta på folk jag kan
hälsa på och fråga hur de har det. Ska det vara så mycket begärt?
