Jahap nu har jag hållt käften länge nog

Närmare bestämt tre månader. Idag väger inte tystnaden guld längre.

På flyplatsen möts jag av visselpipor och tutor. Kvinnor som är långt under svensk medellängd slår på sina kastruller. Cassolada heter det. Det vet jag, men det vet inte svenskarna som står i check-inkön. Golvet är täckt av strimlat tidningspapper. ”Städerskor kämpar” står det på banderollen som leder demonstrationståget. Förmodligen arbetar dessa kvinnor under villkor som ingen av oss som står redo att checka in skulle acceptera. Heltidslönen i Spanien har drastiskt sänkts de senaste månaderna. Jag gissar på att flygplatsens städare tjänar ungefär 6000 kr i månaden före skatt.

Det blir högljutt när demonstranternas visselpipor möter flygplatsens akustik. Långt över Socialstyrelsens rekommenderade ljudnivå. Och det är nu krocken sker. Krocken mellan nord och syd, mellan de som har och de som inte har, mellan dem som är vana att skrika och dem som hellre ger menande blickar. Tala är silver, tiga är guld.

Svenskarna håller demonstrativt för öronen och tittar ogillande på demonstrationståget. Det är ingen som slutar att blåsa i visselpiporna för den sakens skull, här kan man inte kommunicera med blickar. Vill du säga något så skrik.

Jag står mittemellan. Jag förstår vad som sker, men jag går också sönder lite grann. För något har gått sönder, eller åtminstone spruckit, och vi vill inte se. Vi hoppas på det bästa. Visst är de värda mer i lön de där städerskorna, men vad kan jag göra, och jag är inte beredd att få tinnitus på kuppen.

När jag pratar om Barcelona i Sverige möts jag av längtande suckar, av minnen av uteplatser, drinkar, av strand och kanske den där kärlekshistorien som aldrig riktigt blev vad den kunde ha blivit. Och alla undrar varför i all sin dar jag inte flyttar dit.

Och då börjar harangen. Harangen innebär att jag måste sticka hål på drömmen om uteplatser, drinkar, strand och den där kärlekshistorien som aldrig nådde sin fulla potential. Jag måste smutsa ner med sanningen om. Att människor tvingas lämna sina hem, att familjer som bara för något år sedan kunde unna sig sitt drömboende nu står på gatan utan jobb. Att varje platsannons har tusentals sökande. Att en lön på 10.000 kr i månaden anses som hög. Att folk inte längre vill tiga medan politikerna i bästa fall står handfallna och i sämsta fall planerar hur de ska rädda banksystemet med hjälp av pengar från vård och skola.

Jag har också haft svårt att ta in det. För mig står det också något på spel. Jag är otroligt trött på att resa, på att ha två verkligheter och ingen verklighet. Jag skulle vilja gosa in mig i soffan och ha lite jävla fredagsmys med mannen jag älskar. Jag önskar jag kunde checka-in, hålla för öronen och sedan bara minnas det goda medan solbrännan sakta bleknar bort.

Den pittoreska idyllen i Barcelona finns inte längre, kanske var det länge sedan den försvann, kanske kommer den tillbaka i en annan form. Men just nu får turismen från norra Europa mig att må illa. Det börjar likna Thailand. Vi och dem. Vad gulliga de är, vilket temperament! Så bra att jag kan hjälpa till med mina kronor.

Vi håller för öronen och hoppas att krisen inte ska sippra in. Inte vi, inte vi som har koll på finanserna. Inte jag med mitt bolån med fast ränta. Vi som gjort rätt för oss, de som slarvat. Vi som besöker dem som bor.

Hur länge väger det svenska turisttigandet guld? När måste vi ta in larmet och svara?