Svinig dingo

Jag kan inte rå för det. Jag försöker att tygla mig, tänker att jag överdriver, att jag inte borde bry mig så förbannat. Men det går bara inte. Jag är så otroligt förbannad på Dingo Dingo. För er som har missat det, är Dingo Dingo en bok skriven av Martin Svensson, Leif Eriksson och tyvärr, tyvärr av Bob Hansson. Fy vad jag är besviken på Bob Hansson. Mer än besviken känner jag mig sviken. Jag trodde kanske att han var större än han var.

Jag orkar inte förklara exakt vad Dingo Dingo handlar om, men det rör sig om temat ”den nya manligheten”. Det är inte temat i sig som upprör, och för att säga sanningen har jag haft svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag känner mig så grundlurad. Är det att Bob Hansson visade sig vara vän med Martin Svensson-du-är-så-yeah-yeah? Eller att Leif Eriksson helt plötsligt ska skriva en eftertänksam bok efter att tidigare mest haft framgång med Världens elakaste citat 1 och 2? Nej, det spelar ingen roll.  

Efter nogsamt funderande och överdrivet självanalyserande (oundvikligt), kommer jag fram till att jag känner mig sviken därför att Bob Hansson gör precis det som han genom hela sitt författarskap motsatt sig att andra gör. Han använder sig av sin makt för att boosta sig själv. Han använder härskartekniker. Han får en plats i genusdebatten, enbart därför att han är känd och är man. Och han använder sig av denna makt. Han använder mig och alla andra läsare för sina egna behov. Jag vet inte exakt vilka dessa behov är, men i några uttalanden har han berättat om svårigheterna med att leva upp till mansrollen som den ser ut idag. Fine, det kan jag förstå. Men är sättet att ändra på denna snäva roll, att använda sig av de fördelar som snävheten ger och förkasta de bitar man inte råkar gilla? Nej. Om tre kvinnor skrivit en bok som Dingo Dingo, om de gett sig in i genusdebatten utrustade endast med okunskap, faktafel, dåligt språk och ”upplevelsen av att vara kvinna” vad hade hänt då? Jo, antingen skulle de vara Anna Anka, eller så skulle de bli fullkomligt krossade. Klappade på huvudet, hånade..ja, jag behöver kanske inte fortsätta. Tre kvinnor skulle aldrig någonsin bli lyssnade på i samma situation. De skulle förmodligen inte ens få ge ut boken. Och det är detta, att Bob Hansson inte förstår att han måste avsäga sig, och inte använda könsmakt för att verkligen förändra, som får mig att spy. Om han sedan vill kramas en kvart om dagen, dricka latte och känna sig ofri därför att hans kvinna är bättre på att komma ihåg födelsedagar och planera än han, ja då får han gärna göra det i tysthet. Mina ovationer får han inte.

Det måste vara denna blindhet för sin egen maktposition och oförståelsen inför att han använder mig och andra kvinnor för att nå ut med sin förbannade berättelse, som gör att Bob Hansson har sjunkit ungefär 300 meter i mina ögon.

Vill ni läsa ett utdrag ur boken Dingo Dingo, klicka här.