Fattigdom

OBS: Detta inlägg bär spår av ironi.

Vi kämpar emot nu. Vi skjuter ifrån oss. Vi blir arga på dem som påminner oss om verkligheten. Istället  sätter vi  oss i våra soffor, knäpper på ett program om kändisar som pratar om lagom jobbiga saker som att lära sig att säga nej och att lägga ihop livspusslet (det gör man genom att göra olika ”resor”, som inte innefattar flygplan eller andra fordon). Vi stänger av teven och tänker att vi är ju trots allt som dem. Som kändisarna. Vad skönt. Vi är inte ensamma om att känna att något inte går ihop, att livet lite grann saknar den viktigaste kryddan. Mening. Det är bara för att jag inte lyckats säga nej och lägga livspussel bra nog. Om jag bara lyckas med det då kommer jag att bli, om inte lycklig så i alla fall lika lyckad som Tilde de Paula. Vilken resa!

Däremot är vi absolut inte som dem som lever på existensminimum. Nej, det finns inte en millimeter av oss som är som dem. Till att börja med är de oekonomiska och prioriterar fel saker. De röker, medicinerar sig och behöver gå till tandläkaren. De har råd med mobiltelefoner men inte med en hyra. Sådana är inte vi. Vi lägger pengar på bra saker. Som en trea för fyra miljoner, som LCHF-kost och byxor som går precis i den nyans som passar tröjan vi köpte för några dagar sedan. Vi är rationella och resonabla. Och visst unnar vi oss ett glas då och då, eller ett hemligt medlemskap på någon otrohetssajt, eller kanske unnar vi oss bara att i några sekunder drömma om ett helt annat liv. Men det får vi lov till. Det är vi värda. Vi som bidrar till samhället.

Annie Lööf pratar om partiets ”affärsplan” sedan säger hon att  ”utbildning och flit ska löna sig.” Det ska löna sig i rena pengar, så är affärsplanen.  Kunskap in, pengar ut. Jag undrar vart min belöning tog vägen. Jag har studerat på högskola i sammanlagt i åtta år. Jag har jobbat sedan jag var 14, så flitig tror jag att de flesta skulle klassa mig som. Jag väntar på belöningen men den kommer inte. Affärsplanen går inte ihop. Som en ekonom på ett av de större företag där jag utövat flit en gång sa: ”Verkligheten går inte ihop med budget”.

Tänk att livet inte låter sig läggas i pussel, tänk att det ena inte går ihop med det andra. Tänk att kampen inte alltid leder till seger, hur hårt man än kämpar. Tänk att allt jag har kvar är en gigantisk pusselbit. En enda. Att få mig själv att gå upp på morgonen. Tänk att allt som jag, som är så utbildad och flitig, behöver är – hjälp. Jag behöver ingen affärsplan, inga kollegor, jag behöver ingen personlig resa. Jag behöver ren och skär, utelämnande och ödmjukande – hjälp.

Jag är inte utbränd, jag kan inte gömma mig bakom meningar som handlar om att lära mig stresshantering. Inte heller behöver jag tacka nej till alla de arbetserbjudanden som väller in. Det är märkligt tyst runt omkring mig. Allt det där försvann för flera månader sedan.

Jag får hjälp. Ibland tänker jag att jag är den sista Mohikanen. Den sista som får lov att ta mig tid, som får behandling på frikort, som möts av i alla fall mesta del förståelse och empati. Läkaren säger till mig: ”I vanliga fall hade jag känt en oro över att lämna över dig, men du har dragit en vinstlott, du är på den sista ön i Göteborg där välfärden fortfarande fungerar. Så jag lämnar över dig i de bästa av händer. ”

Jag har dragit en vinstlott så därför får jag vård. Det är inte självklart att få den hjälp jag får.

Jag knäpper på teven och ser en svettig Janne Josefsson springa mellan hus som är så nedgångna att de ska rivas och med micken uppkörd i de boendes ansikten vill ha få dem att erkänna att de är fattiga. Och när de inte vill säga det, så konstaterar Josefsson att det inte finns barnfattigdom i Sverige.

Vad är fattigdom undrar en del journalister idag.

Jag kan berätta en del om vad fattigdom är. Inte allt, men en del. Fattigdom är att inte bli omhändertagen när man är barn. Att inte få trygghet. Att kanske lägga sig med magen full, men med hjärtat fyllt av skräck. Att inte bli sedd, att tvingas göra saker man inte vill. Att mötas av tystnad och förnekelse. Det är fattigdom. Jag vet, för jag har dragits med det hela mitt liv. Och hur många affärsplaner jag än lagt upp har verkligheten aldrig gått ihop med budget. Därför att fattigdomen aldrig släpper taget. Den mentala fattigdomen jag levt med har bitvis gjort att jag levt på existensminimum. Och det är egentligen först då som verklighet och budget går ihop. Så snålt tilltaget har det varit.

Det enda som hjälper mot fattigdom är empati och kärlek. Förståelse och erkännande. Att någon vågar bryta igenom isolationen och säga: ”Jag ser dig.” Att någon visar vägen, att någon ger ett skäl att gå upp på morgonen. Det är rikedom. Det är att vara lyckligt lottad. Och det är alla människor, barn som vuxna, värda. Det är vi värda, utan att behöva göra något annat än att existera.